- Project Runeberg -  Natur och onatur i fråga om svensk rättstavning /
57

(1886) [MARC] Author: Esaias Tegnér
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dubbelkonsonant

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hela tiden hållit sig kvar. I stället att lära nybörjaren att »och
nyttjas när ordet betyder samt, men ock när det betyder även»
— en regel, som uppenbarligen är olämplig, då ju barnet icke
är hemmastadt med de i hvardagstalet föga hörda bindeorden
samt och även — borde man säga: »och nyttjas när man i stället
kan sätta ett hastigt uttaladt å, annars nyttjas ock».

Rättstavningssällskapet vill i båda fallen teckna ock, eller
enligt sitt första program okk. Skälet till ändringen är, såsom
man ser af LUNDELLS föreläsningar, väsentligen det pedagogiska,
att barnen ha svårt att skilja, orden. Att ch ur fonetisk synpunkt
är en mindre lämplig stavning, betyder mindre än intet i ett så
ytterst vanligt ord, som både för den skrivandes och den
läsandes känsla helt visst mycket snart blir till ett blott ideogram,
likstäldt med det & som också understundom nyttjas. Den
rätta fonetiska beteckningen af det alltid obetonade och vore
dessutom icke ock utan ok, efter sista stavelsen i Enok, maniok.

Men om man ur pedagogisk synpunkt anser sig nödsakad
att ändra det bestående bruket i fråga om och, borde man ej,
lika afgjordt mot det pedagogiska intresset, ändra det bestående
bruket i fråga om man. Det blir icke lättare för barnet att
skilja mellan substantivet och pronominet man än mellan och och
ock, snarare svårare, ty hvardagstalet lemnar ej här så god
fingervisning.

Enär hvarken den fonetiska synpunkten, som bestämt
Rättstavningssällskapet att klyva man i två former, eller den
pedagogiska, som förmått det att sammanslå och och ock till en
form, får underskattas vid lösningen af ortografiska problem,
känner man sig villrådig hvad här bor göras. Men när man är
villrådig i en rättstavningsfråga, finnes en utmärkt skiljedomare, till
hvilken man både kan och bör vädja. Den heter: bruket.
Bruket är här inkonsekvent, må så vara; vi äro då säkra att
åtminstone göra rätt i ettdera fallet. Genom hvarje ändring
riskera vi att få en olämplig beteckning i två fall.

Ändringen af man till mann är dessutom svår ur den
synpunkten, att ordet är så vanligt och därtill åtföljdt af en mycket
stor stab af härledningar och sammansättningar, som tydligtvis
borde ändra uniform på samma gång som huvudordet. Vi skulle
få skriva mannlig, manndom, mannskap, mannsdräkt, landsmann,
Västmannland o. s. v.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 11:30:15 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/onatur/0059.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free