Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dubbelkonsonant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ljudrättast vore tydligen att teckna ej blott man och
och, utan även han, min, den olika, allt efter som orden
uttalades med eller utan eftertryck. Om man alltid kunde reda
sig med en akcent — såsom danskarna när de skilja mellan én
(eller een) Mand och en Mand, eller fransmännen när de skriva
le nôtre men notre ami — då vore saken enkel nog. Men ett
sådant medel är här icke tillfyllestgörande, skillnaden måste i de
omtalade fallen få ett mycket starkare uttryck: vi borde ljudenligt
skriva »den ene talade med den andre om dänn och dänn saken».
En sådan dubbel beteckning skulle emellertid leda till allt för
stora svårigheter, och skriften har i de allra flästa fall nöjt sig
med att upptaga en af formerna: den som oftast förekom. Så
har också själva språket vanligen gjort. Den obetonade formen
mig (eller hvardagligt mej) har i ny-svenskan undanträngt den
betonade mik (mek), som mindre ofta hördes. Alldeles så också
i ny-isländskan: våra dagars isländare skriva liksom svenskarna
mig för det gamla mik. Fransmännen ha däremot utbildat en
språklig skillnad mellan det betonade moi och det obetonade me.
Ordet igen är såsom fristående alltid akcentueradt, och om
det: nu först skulle klädas i skrift, borde det icke få en sådan
stavning som det har. Det är emellertid svårt att ändra ett så
vanligt ord, och vi få väl trösta oss med, att dess
oregelbundna teckning nödtorftigt kan ursäktas därmed att den är
fonetiskt berättigad i ordets många sammansättningar: igenkänna,
igenkommen, igenlöst, igengrodd o. s. v. I hvarje fall vore det
ej lätt att förlika sig med Rättstavningssällskapets ijänn; tre
ändringar i ett ord af fyra bokstäver är bra mycket.
Däremot kan svårligen något skäl förebringas till stöd för
teckningen af mun, sven, vän med enkelt n, och i fråga om dem
böra vi enligt min mening söka att bryta med våra vanor.
Formen vänlig med lång vokal, som skulle stödja vårt gängse
vän, är förmodligen att räkna blott som ett dialektuttal.
Försöket att återställa de riktiga formerna at och til har
foga utsikt att lyckas, huru nära intill vår tid de än
fortlefvat. Icke ens Nordiska Rättstavningsmötets understöd torde
kunna hjälpa dem åter på fötterna. Orden äro lyckligtvis så
vanliga, att en oregelbundenhet i deras stavning från pedagogisk
synpunkt intet betyder. Också ändra fall finnas, där regeln orn
de obetonade ordens teckning överträdes: vi skriva ej mera som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
