Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - ä-ljudet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
föreslå. Också för mitt öra är det vokalljud, som förnimmes
t. ex. i första stavelsen af spek-tak-let, intet värkligt ä; det
är så likt det som höres i sista stavelsen af samma ord, att jag
ej kan anse det lämpligt att ändra dess beteckning till ä, så länge
sista stavelsens e får stå kvar. Icke häller kan jag finna något
fonetiskt skäl att i den dentisten skriva de båda första
stavelserna på olika sätt. Det ofta hörda uttalet int’ndent’n för
intendenten likställer också för- och efterstavelsens vokal.
I öppna (vokaliskt slutande) förstavelser har det svenska
uttalet allmänt ett värkligt e-ljud: så i eremit, general, lekamen.
Blott afledingar af ord med ä (som präjeri) samt några
få utländska ord hava här ä. Vid betonade tillägg, som göra den
föregående stavelsen öppen, inträder därför ofta vokalförändring.
I denna egenhet står vårt svenska uttal ej ensamt: jag
påminner om att också fransmännen säga je préfère, med ä i andra
stavelsen, men — vid tonflyttning — nous préférons med e.
Vid j’aime och nous aimons ändras uttalet på alldeles samma
sätt från ä till e, om ock ai står kvar även i senare fallet —
ett exempel på fransmännens tillämpning af samhörighetslagen.
Vokalväxlingen i vårt ministär — ministeriell, karaktär —
karakteristik torde följaktligen snarare ha sin paralell än sin källa i
fransmännens motsvarande ministère — ministériel, caractère —
caractéristique.
I en halvbetonad sluten stavelse blir ljudet, såsom naturligt är,
mera öppet än i en alldeles obetonad: begynnelsevokalen har
mera ä-klang i lektionant än i lektion. Dock är olikheten ej så
stor, att man ej kan ha fonetisk rätt att också här behålla e, då
det en gång finnes. Så sker ju i halvbetonade efterstavelser.
Jämväl inom de fullständigt betonade stavelserna visar sig
det annars så reformivriga Rättstavningssällskapet mindre benäget
för ändringar än Lyttkens och Wulff: det skriver icke som
dessa arrände, exämpel, semäster, utan behåller de gamla
formerna. Likväl har sällskapet å andra sidan genomgående ä i
börjande huvudstavelser, t. ex. läktor, räktor, där Lyttkens och
Wulff stundom behålla e, särskildt i de båda nämnda orden.
Olikheten mellan båda förslagen i fråga om teckningen
af betonadt ä-ljud ligger mäst däri, att Rättstavningssällskapet
som vanligt lagt huvudvikten på korta och undantagslösa regler,
om ock ljudriktigheten skulle få sitta emellan; Lyttkens och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
