Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Undantag från samhörighetslagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
undantag, som skulle omfatta substantiviska bildningar på -t, -d,
-st, vanligen med abstrakt betydelse.
Vår nuvarande skrift är i fråga om dessa ords stavning
mycket inkonsekvent. För att bringa reda måste man antingen
bestämma sig för det undantag jag nämnt och som redan af flera
författare varit sedan åratal erkändt och antaget, eller ock i
motsatt fall gripa sig an med att ändra en rad andra ord på ett
sätt, som skulle stöta vida mer. Former som brannd, afunnd,
svullst, skyggd, lasst, skrivt, lövte kunna icke hoppas bli
mottagna.
Ett språkligt skäl af värklig betydelse finnes också att här
ej tillämpa lagen om stavning efter stamordet. De nämnda
abstraktbildningarna leda i de flästa fall sina anor tillbaka till
en mycket aflägsen forntid, en tid, som ligger bortom all historia;
så orden brand och af-und. Till en annan betydande del ha
dessa ord också uppkommit i andra länder än vårt och äro att
betrakta som (visserligen gamla) lånord; så jagt, flygt och övriga
på -gt, hvilka nästan alla äro bildade efter hög- eller lågtyska
mönster.
Man kan icke nu hos oss skapa nya ord med dessa
ändelser, såsom man t. ex. kan med -ist, -tsk och -het (i. ex. alla
förenade i ett Darwin-ist-isk-het); de äro icke längre hvad Kluge
kallar »produktiva» ordbildningsmedel.
Men just dessa förhållanden, ordens höga ålder och deras
utländska härkomst, vålla att de i sin betydelse ofta ganska
mycket aflägsna sig från de motsvarande stamord, som finnas i vårt
språk. Samhörighetskänslan kan därför här ofta endast mycket
svagt göra sin makt gällande. Det band, som knyter dräkt och
tvedräkt till draga, det som förenar bukt med buga, slakt och släkt
med slag, detta band är tydligen mycket löst. Ut-sikt är i
formellt hänseende så långt skildt från se, såg, att här en
analogistavning ej efter vanliga regler kan fordras. Detsamma gäller
om makt och förmåga. Till svikt finnes i högsvenskan icke ens
något stamord, som kunde försvara g.
Som ett stöd för det uppställda ortografiska undantaget kan
möjligen också förtjena anföras, att jag kommit därtill oberoende
af en alldeles liknande regel om bildningar på d, t, st, som
finnes i den nya och delvis i den äldre tyska ortografien, och här
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
