Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Undantag från samhörighetslagen - -f och fv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I anslutning till det enda stora undantag, som
samhörighetslagen redan delvis hos oss har, och som jag för att vinna
konsekvens ytterligare velat något utvidga, nämner jag här några
andra mindre undantag, förekommande i den vanligen gängse
ortografien. Vi skriva sits, sats, stiltje med enkel konsonant,
oaktadt stamorden sitta, sätta och stilla ha dubbel. Skälet till
oregelbundenheten är naturligtvis att de tre substantiven ej äro
inhemska bildningar utan lånord, de båda första från Tyskland, det
sista från Holland; samma skäl är det för övrigt, som skaffat
oss tt för dt i de ovannämnda snitt, stötta, ketting. — Känsla
och bränsle borde haft dubbelkonsonant lika väl som dricksle.
I rädsla hör man väl ofta långt ä, hvarför formen kan anses
riktig; ordet är också bildadt ej af rädd utan af rädas. — Vid
spindel tänker man åtminstone i ordets ena betydelse ej på
spinna, ordet borde annars haft två n. Likså väntade man i
vilse två l, i torka två r — så tecknades också det senare ordet
ofta förr. Framför ändelsen sk enkelskriver man på senare tider
gärna konsonanten; lapsk, klipsk, rysk ha dock ej ännu fullt
utträngt de konsekventa formerna lappsk, klippsk, ryssk; i namn
står naturligtvis dubbelkonsonanten alltid kvar: Cardellsk,
Benettsk. Mera afgjordt hänger bruket vid ilsken, inbilsk (i
danskan inbildsk), spotsk, finsk. Likså väl också vid enkelskrivning
af d i neutralformer som sedt, trodt; då tre bokstäver ddt
onekligen vore mycket för ett enda ljud, må samhörighetslagen här
få jämka med sin fordran.
De undantag, som kanske finnas utöver de här nämnda, torde
icke vara synnerligen många.
Vi kunna nu vända oss till frågan om f och fv såsom
tecken för v. Både Lyttkens och Wulff och
Rättstavningssällskapet yrka här på reform. Att jag i denna punkt står på
samma sida har läsaren redan haft tillfälle att märka — och att
stöta sig på. Ty det lönar sig ej att bestrida, att en ändring
i detta afseende väcker anstöt. De ord, som genom införande
af ett ljudenligt v för f och fv antaga ändradt utseende, äro så
många, delvis även så vanliga, att reformen ej kan ske
obemärkt. Alltså, en ändring är här svår, svår i icke ringa grad.
Må vi emellertid se till, hvad som likväl talar för ert reform
och hvad som kan underlätta den.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
