Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - -f och fv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Om en sak, som är fördömd af teorien, också därmed
vore förvisad från praktiken, så skulle vi längesedan varit
befriade från alla afhandlingar om detta ämne. Det finnes väl
knappast någon svensk ortograf, som icke erkänt, att den
ifrågavarande användningen af fv och f är ett af vår skrifts svåraste
och orimligaste lyten. De, som ändock hållit på denna
beteckning, ha så godt som uteslutande gjort det på den grund, att
felet syntes för inrotadt att nu kunna rättas.
Många ha emellertid de varit, som ansett en reform möjlig
och yrkat på att företaga den. I Hazelii arbete finner man
en lång och intressant redogörelse för den ihärdiga opposition
mot den oriktiga användningen af fv och f, som pågått ända
sedan 1600-talet, en opposition, som knyter sig till namnen
Aurivillius, Tjällmann, Pfeif, Stobæus, Björner, Laurel,
Bromann, Hof, Silverstolpe — själva namnets form är
betecknande — Tullberg, Sundevall m. fl., för att ej nämna
den sista tidens författare. Bland dem som uttryckligen ogillat
det vanliga skrivsättet och endast på grund af misströstan om
ändringens möjlighet fogat sig efter bruket, kunna vi nämna Ihre,
Botin och Leopold. Också Svenska Akademien erkänner (1801),
att ifrågavarande sed är en »onödighet och besynnerlighet».
Rydqvist, som innan han förblindades af polemisk iver i flera fall
själv var intresserad för ortografiska reformer, kallar (1863) fv
en »barbarism» och finner det »innehålla både en oriktighet och
en onödighet». Ännu starkare uttrycker sig Tullberg, som i fv
ser »den styggaste och vedervärdigaste av alla svenska
skrivformer»; på liknande vis bedömmes det af Aurén, som finner denna
beteckning sådan, att man »vore berättigad att tro den tillhöra
vildarne på Söderhafsöarne och icke ett af Europas mest bildade
folk».
Af Nordiska Rättstavningsmötet föreslogs också enhälligt
att här införa den enkla och naturliga beteckningen med v.
All möjlig enighet råder alltså därom, att en reform vore
önsklig. Nästan det enda argument till förmån för bruket, som
Rydqvist under sin olyckliga fäjd mot de skandinaviskt sinnade
nystavarna kunde hitta på, var att fv borde bevaras såsom »en
fana för dem, som nitälska för svenska bruk och traditioner».
Med ett sådant argument kunde man ju dock på sin tid ha
försvarat först hedendom, sedan katolicism; det kunde ännu med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
