Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
44
2.
Till foten af ett berg som sluttar ut,
Långt ut i hafvet — der vid stormens tjut
Den djerfva böljan klättrar uppför backen,
Men, främst ibland de tappra, står på nacken
Och slungas mot de djupa rotar, som
Stå under vindens fana nedanom,
Fast nu i ro — en återstod, en liten,
Kom hopsmält, blodig, törstig och försliten,
Men med gevär i hand, som om de haft
En stymmelse af gammal viljekraft,
Som männer, vana att beslutsamt väpna
Sig mot sitt öde, långt ifrån att häpna.
Nog hade de förutsett hämdens tid
Och haft liksom en aning om en strid,
Men hoppades med tiden för sitt lömska
Förräderi — ej tillgift just, men glömska,
Och att, om efterspaning egde rum.
De voro gömda mellan hafvets skum.
Så gjorde de sig qvitt en dunkel fruktan
För hvad de nu fått pröfva, straff och tuktan.
Men ack! den gröna ö, det paradis
De syndat för, gaf allihop till pris,
Och goda uppsåt kunde icke hvälfva
— Om än de funnos — synden från dem sjelfva.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
