Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vårt möte. Det är eget stormfogelslif, de föra,
dessa lotsar. De hafva väl, om någon, fullt skäl
att med Leporello sjunga: “Notte e giorno faticar!“
De ha nyss kommit uttröttade och regnblötta hem
till den ensliga stugan på klippskäret och ha
framfor spiselden utbredt kavajen att torka litet, de
sitta som bäst vid sitt tarfliga mål, de ligga i sin
sömn, . . . pong! dånar ett skott långt ute från
hafvet, och de måste så åter ut i storm, i snöyra,
i hällregn, ut i sin lilla skuttande julle, mellan
bränningar, genom fradgande störtsjöar! Men det
är ett ädelt yrke, säkerligen, högt eller tyst,
väl-signadt mer än hvilket annat som heldst,
välsig-nadt af tusentals skeppsbrutna och stormdrifna,
sväfvande mellan lif och död, ja, ett yrke, för hvilket
vi något hvar borde vara af hjertat tacksamma,
vi alla, som äro intresserado i att icke om de se
na höstarna kaffelasterna gå till hafsbotten, vinla
sterna, arrakslasterna, kaviaren! ....
Att vi här togo lots, var imedlertid ingalunda
af nöd, utan fastmar för gammal ordnings skull;
ty hafsviken var temligen lugn och vädret det
beskedligaste. Några passagerare, som varit
nere under däck att äta middag, kommo likväl ge
nast upp igen, förklarande sig för den fransyska
moden att skjuta upp dinéen till litet längre fram
på eftermiddagen; dessutom vore den lätta
rullningen en motion, hälsosammast före maten.
Långt ut i sjön synes den stora Häfringe båk,
på sidan om en, då man styr tvärt öfver Bråvi*
ken. Det är mig en bekant sedan mycket
gammalt, och jag återser den aldiig utan fägnad. Jag
kom nemligen en höst öfverfarande från den
vidt frejdade ön Gottland på en liten kalkskuta.
Nu är en sägen, att denna färd geinenligen
försiggår på så sätt, att skepparen först i aktern af
skutan med båtshaken stöter ut från gottländska
stranden, hvarpå han springer fram i fören att
passa på och haka fast vid Sandhamn, yttersta
punkten af Stockholmsskären åt detta håll, Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
