Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ega. "Det är skönt att betrakta en storm från stranden!”
är en gammal sund anmärkning.
Segelleden fördjupar sig nu åter alltmer bland dessa
höga granklädda holmar och klippöar, hvilka gifva våra
kuster en så originell skönhet. Hela denna väg ända upp
i Mälaren är, om jag så fosforistiskt får uttrycka mig,
parfymerad af ett sagodoft. De många traditionerna, jemte de
här och der befintliga stenrösena efter uråldriga
byggnader bevittna, att här sedan hedenhös varit ett
favorittillhåll för vikingar och allehanda äfventyrligt folk. Det är
här, på dessa spegelblanka sjöar, deras drakar simmat, här,
från dessa stränder deras af röfvadt guld skimrande borg
speglat sig i vågen; mycken kärlek har i dessa lunder
hviskats, mänga stridsrop ha ur skrällande lurar flugit
mellan dessa holmar öfver sunden. Kunde dessa granithällar
tala, skulle de om hedendomens seder, om de gamla
nordmännens lif förtälja saker, som hvarken finnas hos Finn
Magnusen, Liljegren eller i Antiqviletsakademiens
handlingar.
Det sista vägstycket, förbi Södertelje, upp till
Stockholm, har icke företett något synnerligt för mina
anmärkningar; vi hafva passerat sunden utan att törna emot, och
fjorderna utan sjösjuka. Den för hvarje mil tilltagande
lifligheten på sjön bebådade hufvudstadens allt närmare
grannskap. Det var en Lördagseftermiddag. En mängd
landtbåtar, som i Stockholm försålt sina laster, mötte oss
öfverallt, med sina små segel långsamt hjelpande sig fram
längs stränderna. Ved och spanmnålsskutor, som skulle
uppåt, kryssade kors och tvärs mellan båda landen och
lemnades bakom oss, den ena efter den andra. Härtill
blandade sig efterhand en och annan liten prydlig slup
eller speljakt, med svajande vimpel och vådligt höga
galérsegel, samt ändtligen de snabba dalkullsbåtarne från de
olika lustställena utanför staden. Kungsholmslandet och
de motliggande Skinnarviksbergen, dessa välbekanta
stränder af den mångbesjungna Lögaren, i hvardagslag
Mälarviken kallad, lågo nu öppnade för våra blickar, och jag
hade ändtligen äran med underdånig salvelse åter helsa
den högvälborna Riddarholmskyrkans jernspira, der den i
fonden af taflan höjde sig öfver de kringliggande
föremålen såsom en fin och spenslig kammarjunkare öfver simpla
borgarmenniskor.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
