Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
121
Beskattning—Beskickning.
122
tas af konung och riksdag gemensamt
eller ock utfärdas af konungen på grund
af hans ekonomiska lagstiftningsrätt.
Vidare äga landsting och kommuner
pålägga vissa skatter (se Skatter).
Beskickning (äfven legation eller
ambassad) är en suverän stats ombud hos
en annan suverän stat. En beskickning
består af ett eller flera sändebud
(ge-sandter) samt hos sändebudet anställda
medhjälpare och biträden.
Beskickningarna ha till hufvudändamål att förmedla
det folkrättsliga umgänget staterna
emellan. De nu gällande regler och normer
för beskickningarnas karaktär och
rättigheter datera sig tillbaka till
Wienkongressen 1815.
Sändebuden äro indelade i fyra
klasser. Den första och högsta klassen
omfattar ambassadörer och med dem
jämförliga påfliga legater och nuntier. I
andra klassen komma ministrar eller
envoyéer (envoyés extraordinaires et
ministres plénipotentiaires —
utomordentliga sändebud och befullmäktigade
ministrar). Den tredje klassen utgöres af
ministerresidenter (ministres résidents)
samt den fjärde klassen chargés d’affaires.
En beskickningsmedlem, som under
sändebudets frånvaro eller vid förfall för
denne förestår beskickningen, kallas
äfven chargé d’affaires, men står i rang
efter en ordinarie. Ambassadörer,
ministrar och ministerresidenter äro
ackrediterade hos statschefen personligen, en
chargé d’affaires däremot blott hos
vederbörande utrikesminister.
Ambassadörer och envoyéer bära titeln excellens,
och de förstnämnda ha, såsom
representerande sin suveräns person, af gammalt
rätt att ha en tronhimmel i sin
mottagningssal, att betäcka sitt hufvud i den
främmande suveränens närvaro, då denne
föregått honom däri, samt att åka efter
sex hästar och i statsekipage. Det är
bruk, att ett sändebud vid tillträdandet
af sin post mottages af statschefen i
högtidlig eller privat audiens, hvarvid
ceremonierna rättas efter sändebudets
rang.
Vid vissa tillfällen afsändas äfven
särskilda beskickningar, t. ex. för att
tillkännagifva en tronbestigning, bevista en
begrafning, kröning eller annan
högtidlighet, men dessa ha icke någon
diplomatisk karaktär utan äro blott af
ceremoniell natur.
Den till en beskickning hörande
personalen består vanligen af legationsråd
eller legationssekreterare, attachéer, d.
v. s. yngre diplomater, som skickas
ut för sin utbildning, samt
kanslister, kanslibetjäning o. s. v. Vid de
större beskickningarna finnas dessutom
anställda militärattachéer, som ha till
uppgift att följa med krigsväsendets
utveckling, och på vissa platser äfven
handelsattachéer.
Ej blott beskickningen och dess
personal utan äfven sändebudets familj
och husfolk äro okränkbara. Dessutom
åtnjuta beskickningarna exterritorialrätt,
d. v. s. rätt att betraktas såsom stående
utom statens territorium och
följaktligen såsom icke underkastade dess lagar.
På grund af denna rätt betraktas
exempelvis af beskickningen disponerade
äm-betslokaler, äfvensom sändebudets
enskilda bostad såsom en del af den stats
område, hvilken beskickningen
representerar, och få därför icke beträdas af det
andra landets myndigheter i och för
några ämbetsåtgärder utan sändebudets
medgifvande. Denna rätt innesluter dock
ej någon asylrätt; tvärtom är ett
sändebud enligt folkrätten pliktigt att på
begäran utlämna personer, som sökt
tillflykt i legationen och icke höra till
sändebudets omgifning, en regel som dock
icke alltid brukar iakttagas gent emot
stater med godtyckligt rättsväsende.
Exterritorialrätten ger ej heller sände-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
