Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
279
Digifning.
280
ligger den faran nära, att sjukdomen
skall inympas på detsamma, helst som
anlag därtill alltid i dylika fall
förefinnas. För sinnessjuka och fallandesjuka
hör amningen likaledes förbjudas af lätt
insedda skäl. Detsamma gäller äfven
om personer, som lida af kräfta. Att
en moder, som är angripen af någon
smittosam sjukdom, icke heller bör
amma sitt barn utan helst hållas skild
från detta, torde också få anses
själfklart. Däremot behöfver ej digifningen
afbr3*tas under andra tillfälliga
sjukdomar, så framt krafterna hos modern ej
äro nedsatta. Huruvida en moder, som
lider af bleksot, blodbrist eller allmän
svaghet skall gifva sitt barn di, är en
fråga, som bör öfverlämnas åt läkarens
bedömande. Digifningen kan
understundom verka menligt, men man har också
exempel på, att den haft ett afgjordt
gynnsamt inflytande. Vid höggradig
nervositet eller hysteri kan det ibland
vara lämpligast att kvinnan afstår från
amningen. Af samma skäl bör man
vara försiktig med digifningen, då
modern varit utsatt för någon stark och
häftig sinnesrörelse.
Ej sällan händer det att den
afsönd-rade mjölkmängden ej är tillräcklig för
barnets behof, hvilket visar sig
därigenom, att hull och vikt aftaga hos bar
net, som dessutom plägar högljudt gifva
tillkänna, att det plågas af hunger.
Dock bör man ej därför att mjölken till
en början flödar mindre rikligt inställa
digifningen, ty oftast visar det sig, att
efter några dagar mjölkafsöndringen
kommer i gång och blir fullt normal.
Någon gång inträffar äfven, att den
af-söndrade mjölken väl är till mängden
normal, men relativt fattig på närande
beståndsdelar ; i sådana fall kan det vara
nödvändigt att vid sidan af digifningen
låta barnet få komjölk i lämplig form.
Det vanligaste felet i brösten, som
kan utgöra ett hinder för digifningen,
är vårtband, d. v. s. att bröstvårtorna
äro så små, tillplattade eller indragna i
bröstet, att barnet ej kan komma åt
dem. Därför är det af stor vikt att
redan före förlossningen och då brösten
börja svälla behandla vårtorna på
lämpligt sätt genom försiktig sugning eller
uppdragning med sugglas, lindriga
valk-ningar och dragningar med fingrarna
samt genom att låta ett något äldre
barn eller en fullvuxen — som man
säkert vet vara fullt frisk — dia modern
efter förlossningen. Vanligen är detta
nog att undanrödja hindret och blott i
särskildt svåra fall är detta obotligt.
Det bör i detta sammanhang påpekas,
att vårtband och i allmänhet bristande
utveckling af brösten i många fall har
sin grund i olämplig, åtsittande och
tryckande beklädnad och i synnerhet i
begagnandet af snörlif.
Efter födelsen har såväl det nyfödda
barnet som mod ern behof af hvila under
några timmar, efter hvilken tids förlopp
i barnet första gången lägges till bröstet.
Den mjölk, som afsöndras under de
första dygnen, är till beskaffenheten
olik den vanliga, ungefär hvad man
kallar råmjölk, ocli särskildt lämpad att
rensa barnets tarmar från det s. k.
barn-becket, hvarjämte den genom sin högre
halt af fett och socker är ägnad att
stegra ämnesomsättningen och
lifsfunk-tionerna i den späda kroppen. Modern
får icke under första veckan resa sig
upp i sängen medan hon ger barnet di.
Af vikt är att redan från början barnet
vänjes vid regelbunda måltider ej blott för
att spara moderns krafter utan äfven för
att förebygga att barnets måge blir
öfverlastad och matsmältningen kommer
i olag. Under de två första månaderna
lägger man barnet till bröstet med två
timmars mellanrum under dagen och
med 4—5 timmars mellanrum nattetid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
