Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
381
382
öfverstyrelse, fattigvårdsnämnden, under
hvilken de olika församlingarnas
fattigvårdsstyrelser sortera, hvarjämte en
särskild fattigvårdsinspektör är tillsatt.
Kostnaderna för fattigvården bestridas
genom bidrag, uttagna af kommunens
skattskyldiga medlemmar efter samma
grunder, som för kommunalutskylders
utgörande i allmänhet äro stadgade.
Angående principerna för meddelande
af fattigvård gäller såsom allmän regel,
att om minderårig (person under 15 år)
eller den, som på grund af ålderdom,
kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet
eller lyte är oförmögen att genom arbete
förvärfva hvad till lifvets uppehälle
oundgängligen kräfves, befinnes sakna
egna medel eller underhåll och vård af
annan, då skall nödtorftig fattigvård
lämnas honom. I andra fall ankommer
det på fattigvårdssamhället att
bestämma de grunder, som böra af
vederbörande fattigvårdsstyrelseiakttagas. Saknas
dylik bestämmelse, äger styrelsen meddela
fattigvård i den mån den pröfvar nödigt.
Hvarje arbetsför person har
skyldighet att försörja sig själf och sina
minderåriga barn, liksom arbetsför man sin
hustru, hvarjämte det åligger föräldrar
och barn att i mån af behof och
förmåga försörja hvarandra. Husbonde har
ock en viss försörjningsplikt gent emot
tjänare. Om person, som ovillkorlig
försörjningsplikt åligger, undandragit sig
att fullgöra denna, kan
fattigvårdsstyrelse, som nödgats träda i hans ställe,
utsöka betalning för sina kostnader hos
honom eller tvinga honom att arbeta af
de gjorda utläggen å arbetsinrättning.
I fall af tredska o. d. kan han under
vissa omständigheter dömas till allmänt
arbete. Person, som åtnjuter fattigvård,
anses nämligen stå under
vederbörande fattigvårdsmyndighets husbonderätt,
hvilken rätt kan utsträckas till den
för-sörjningspliktige i vissa fall.
Det svenska fattigvårdsväsendet
lämnar i flera hänseenden, ej minst ur
humanitetssynpunkt, åtskilligt öfrigt att
önska, ehuru onekliga framsteg gjorts
äfven på detta område under de senast
förflutna årtiondena. Såsom ett stort
sådant framsteg måste man beteckna de
af flera kommuner anlagda
fattiggårdarna, i hvilka hjonen åtnjuta
fullständigt underhåll samt sysselsättas med
lämpligt arbete. Men ännu inhysas
mångenstädes de fattiga i fattighus, som
lämna ofantligt mycket öfrigt att önska
i både ett och annat afseende, och
bestås ett underhåll, som med nöd räcker
till för lifvets uppehållande. På några
orter har man till och med bibehållit
det upprörande, om slafhandel erinrande
bortauktionerandet af fattighjonen till
den, som fordrar minsta ersättning för
deras underhåll, ett system, som
gifvetvis kan utsätta understödstagaren för
både svält och vanvård. Dessa och andra
skuggsidor i det svenska
fattigvårdsväsendet föranledde 1905 års riksdag att
aflåta en skrifvelse till k. m:t med
anhållan om en revidering af
fattigvårdslagen. Denna skrifvelse resulterade i
att 1907 en kommitté tillsattes för
ändamålet, hvilken emellertid ännu icke
är färdig med sitt arbete. Uppgiften
är svårlöst både i och för sig och med
hänsyn till den omständigheten, att
kostnaderna för fattigvården spela en
betydande roll uti de i allmänhet ganska
betungade kommunernas utgiftsstater.
För år 1909 uppgingo kommunernas
utgifter för fattigvården till nära 24
miljoner kronor; antalet direkta
understöds-tagare utgjorde 178,381, hvaruti
inräknades 57,574 barn, som ansågos åtnjuta
del af det understöd, som utgick till
deras föräldrar. Af hela antalet
under-stödstagare försörjdes 82,873 helt och
hållet af fattigvården. Antalet
fattigvård sanstal ter utgjorde 1,945.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
