Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
405
Fiskredskap.
406
ref, som kan bära en tyngd af intill 3/i
à 1 kilogram utan att brista.
Bambuspön äro de lättaste och på samma gång
de starkaste. Spöt bör ej tagas till för
kort. Lämpligast är ett spö om 4—5
meters längd, som äfven tillåter metning
från land. Refven får vara något, dock
ej mycket längre än spöt, så att man,
då spöt hålles rakt upp med upplyft
arm, kan med andra handen bekvämt
nå kroken. Är refven för lång, tappar
man oftast fisken, innan man hinner
gripa honom med handen, eller också
slår han mot båtkanten, ifall man fiskar
frå’n båt. Vid båtfiske användas också
stundom korta böjliga spön med långa
refvar utan flöten, men då man härvid
måste hala in refven med handen, fordras
det både skicklighet och påpasslighet,
om man skall få upp fisken. Längre
spön tillåta dessutom att refven kan
kastas ut ett stycke från båten, hvilket
alltid är fördelaktigast, enär båtskuggan
ofta skrämmer fisken. Refven bör helst
vara af tagel, men äfven silke eller
linne duger. En slungad ref är bättre
än en tvinnad, emedan den ej snor sig
eller går upp i tvinningen. Flötet bör
vara lätt att flytta upp och ned på
refven och balanseradt så, att det står rakt
upp och ned i vattnet. Till sänke
användes lämpligast en liten bit blyplåt,
som vikes omkring refven strax
ofvanför öglan, i hvilken kroktafsen fästes.
Tafsen skall vara fin guttafs, så att den
så litet som möjligt synes i vattnet,
samt helst knuten till kroken.
Till agn vid abborrmete begagnas
daggmask eller löjor. Abborren nappar
bäst på mask å försommaren, hvaremot
löjor äro att föredraga på höstsidan. De
största fiskarna erhåller man på löja och
undgår då äfven den mängd af glupska
abborrpinnar, som vid maskfiske gärna
vill hålla sig framme, till den verklige
fiskarens stora förtret. Metar man med
löja, bör man ej ha för brådtom att dra
upp utan låta fisken gå en stund med
löjan, tills han hunnit svälja så mycket
af denna att kroken kommit innanför
käkarna. Drager man upp refven tidigare,
blir resultatet i nio fall af tio det, att
fisken släpper löjan eller att denna slites
af kroken. Vid mete med mask bör
man däremot dra upp omedelbart;
dröjer man härmed, blir följden vanligen
den att fisken befinnes ha sväljt kroken
och måste dödas. På tal härom ett ord
om sättet att snabbast döda fisken.
Beträffande aborren är den vigaste och
smärtfriaste metoden att fatta aborrens
kropp med buken uppåt med vänstra
handen, gripa om hufvudet med högra
handen och bryta af nacken genom att
trycka hufvudet bakåt. På detta sätt
dödas fisken ögonblickligen. Fiskar, som
ej, på grund af att hufvud och kropp
äro mera intimt förenade, kunna dödas
sålunda, döfvar man genom att slå
hufvudet mot något hårdt och spetsigt
föremål. Man bör under inga
förhållanden låta fisk långsamt själfdö, dels
emedan det är ett onödigt djurplågeri och
dels af den anledningen att köttet blir
sämre.
Apropå djurplågeri anse många det
vara ett upprörande sådant att meta
med lefvande löjor, därför att kroken
måste stickas in genom ryggen. I de
flesta fall är det, när allt kommer
omkring, icke alis nödvändigt att löjan
i skall vara lefvande. Om det blåser
något litet, så att flötet guppar upp och
ned på böljorna, kan man fiska lika bra
på död löja.
Fiske med långref kan vara ganska
lönande, ehuru det kan verka
decimerande på fiskstammen genom att en hop
småfisk understundom förstöres. Refven
utgöres här af en smal lina om ett pär
millimeters genomskärning, vid hvilken
med 4—5 meters mellanrum fästas half-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
