Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
595
God
ton.
596
förfinade umgängessättet döljer myeken
förställning och brist på uppriktighet,
människorna äro nu en gång så
beskaffade — och detta gäller både höga
och låga — att uppriktigheten och
naturligheten verka på dem mera stötande
än tilldragande, och de torde vara mycket
få, som sätta tillbörligt värde på ett fullt
uppriktigt omdöme, åtminstone när det
gäller dem själfva, eller på ett från
förfiningens fernissa befriadt uppträdande.
För att umgänget människor emellan
skall blifva ett ömsesidigt nöje och icke
en plåga fordras, att individerna i sitt
förhållande till hvarandra taga vissa
hänsyn. Detta hänsynstagande är hvad
man kallar god ton.
Under rubriken Bordskick har redan
lämnats en framställning af de allmänna
reglerna för huru man skall uppföra sig
vid bordet. Här återstår således att
tala om de umgängesregler, som gälla
vid och för öfriga tillfällen.
Samtalsregler. I fråga om dessa bör
man söka i sitt uppträdande tillämpa
den gamla vishetsregeln »tala är silfver,
tiga är guld». leke så att förstå som
skulle det vara något förtjänstfullt att
alltid iakttaga tystnad — tvärtom bör
man, när tillfälle gifves och det lämpar
sig, lämna sitt bidrag till
konversationen. Men man får icke tala för mycket,
icke behärska samtalet till den grad,
att andra ej, som man brukar säga, »få
en syl i vädret». Äfven en spirituell
människa blir slutligen tröttande, och
då kan man ju tänka sig huru
pratmakare skola verka, som icke kunna
åberopa någon slags spiritualitet till ursäkt
för sin svada.
Man skall tänka innan man talar, så
att man ej i hastigheten gör sig skyldig
till någon indiskretion, förolämpning
eller dumhet. För att undvika alla
fa-taliteter bör man aldrig uttala några
hätska, skarpa eller nedsättande omdö-
men om frånvarande personer. Oafsedt
att sådant kastar ett ofördelaktigt ljus
öfver ens egen karaktär, kan det verka
sårande på någon närvarande, som
möjligen står i närmare förhållande till den
angripne.
Man bör i samtal helst undvika
politiska stridsfrågor. Sådana kan man
möjligtvis debattera i en trängre krets af
personer, som närmare känna hvarandra.
I större sällskap och i umgänge med
relativt obekanta personer är det
klokast att undvika sådana brännande
ämnen, som lätt sätta lidelserna i
svallning, så att förflugna ord och
obetänksamma omdömen fällas och framkalla
misstämning. En taktfull människa
kastar icke in brandfacklor i en
sällskaplig krets — det tillhör endast
fanatismen eller oförståndet.
Unga flickor, liksom yngre personer
öfver hufvud taget, skola, då äldre
personer äro närvarande, ej lägga sig för
mycket i ett samtal. En svår
försyn-delse mot god ton är att afbryta äldre
personer, medan de tala, eller taga
ordet ifrån dem, när man märker, att de
ämna säga någonting. En herre får ej
heller afbryta en dam.
Barn böra ej tillåtas blanda sig i ett
samtal annat än när de blifva
tillfrågade om något.
Man skall icke vara högröstad, icke
tala med patos, som lätt verkar
tillgjordhet, icke använda cirklade fraser
eller blomsteruttryck, utan söka lägga
sina ord så naturligt som möjligt. Ej
heller bör man späcka sitt tal med för
mycket citat och främmande ord.
Kvickheter, vare sig egna eller lånta, böra
användas sparsamt och ordlekar icke
alis, enär sådana med rätta anses som
intellektuellt nödmynt.
Berättar man en anekdot-, skall man
ej själf skratta bort hälften. I ju
lugnare och torrare ton en anekdot be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
