Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
869.
Jakt.
878
eller hundarna, så snart räfven sprungit
upp eller spåren annars befinnas
alldeles färska, hvilket hundarna oförtydbart
gifva tillkänna genom sitt skall eller
sin ifver att få komma i väg. Fälles ej
räfven vid utgåendet ur ringen, följa
jägarna efter, dit drefvet går. Bäfven
sträcker långt ut, dock ej längre, än att
jägarna godt kunna hinna med, om de
ej draga benen efter sig. Man kan ej
hafva någon hurtigare jakt än denna
vinterjakt på räf, i synnerhet om man
förfogar öfver säkra och uthålliga
hundar. Är man tillika skidlöpare, ökas
behaget af jakten ytterligare genom
sammanlänkning af dessa båda
idrottsarter.
Den säkraste utvägen att minska
räf-öfverflödet är att uppsöka lyorna om
våren, när ungarna äro små. Att
uppgifva en alldeles säker metod, huru
härvid bör förfaras, är vanskligt.
Hufvudsaken är att flitigt leta i stenrösen,
jordhålor och dylikt. Befinnes gamla
räfven kretsa omkring de letande och höja
sitt varningsskrän, kan man vara säker
om, att lyan icke är långt borta. Har
boet blifvit upptäckt, kan det stundom
gå behändigt nog att draga ut den ena
ungen efter den andra. Understundom
är detta dock alldeles omöjligt, i
synnerhet då lyan ligger djupt gömd i
trånga stengömslen. I sådant fall är
nästan den enda utvägen den att täppa
till alla tänkbara utgångar och först
försöka fälla modern genom att ställa sig
väl dold ett stycke från lyan. Har man
härvid en medhjälpare, som sysslar vid
själfva boet, kan det lätt hända, att
räf-mamma har bela sin uppmärksamhet
fäst på denne och icke så noga gifver
akt på försåtet i omgifningen. Fås
modern på detta vis fälld, tvingas ungarna
slutligen af hungern att krypa ut.
Taxhundar göra på dylik jakt god tjänst.
Det torde slutligen böra påpekas, att
en förståndig jägare alltid låter sig
angeläget vara att vid jaktens utöfning
skona så mycket af det nyttiga
villebrådet, att dess fortbestånd ej
äfventy-ras. Sålunda bör af den större
skogsfågeln, tjädern och orren, alltid den
gamla hönan skonas, ty hon är
stödje-pelaren för släktets fortbestånd och
håller samman sina yngre samsläktingar,
som kanske utan henne skulle visa större
benägenhet att flytta sin väg. »Skona
de gamla hönorna och de späda ungarna»,
är en vishetsregel på jaktens fält, som
hvar plikttrogen jägare alltid bör hålla
i minnet.
Vid rapphönsjakt är det förkastligt
att plocka litet ur hvarje kull. Hellre
då alldeles skjuta ut 7 kullar af 10. De
stora, orörda kullarna motstå nämligen
lättare vinterns ansträngningar än de
små decimerade. Dessa sluta sig
visserligen stundom till de större, men detta
är långt ifrån säkert, hvarförutom det
alis icke är visst, att sådana finnas i
trakten.
Beträffande rapphönsen, som äro
särskildt ömtåliga för och mera än andra
fåglar redlösa under stränga vintrar,
behöfva de för öfrigt ofta ett handtag
från människans sida för att icke svälta
ihjäl eller genom kraftlöshet falla offer
för sina fiender. Hvad som behöfves
därtill är så litet, att det knappt är
nämnvärdt såsom besvär. Det enklaste
sättet är att bortskotta snön på en eller
annan kvadratmeters yta af ett
grönrågs-fält à en trakt, där rapphönsen pläga
hålla till, och om rågbrodden ej är
riklig, där utkasta otröskad säd och en
eller annan röfva eller ett kålhufvud.
Öfver det hela läggas törn- eller
hag-tornsbuskar för att gifva rapphönsen
skydd mot rofdjur och roffåglar. Vid
starkare snöfall bör man jämväl öfver
de utlagda buskarna breda lös halm eller
gamla bastmattor. Ett annat sätt är att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
