Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kokpunkt—Kolera.
972
En hufvudsak vid behandlingen af
alla slags kokkärl är att de omsorgsfullt
rengöras efter hvarje begagnande. Om
maten kokat vid, så att kärlet ej kan
fås riktigt rent genom sköljning,
erfordras blott en kort urkokning med
vatten och en bit soda för att kärlet
skall bli rent. Att i sådana fall skrapa
med skarpa föremål, såsom tjänstflickor
gärna vilja göra, bör undvikas, enär
därigenom emaljen eller förtenningen
lätt skadas. Äfven om lukten af något,
som kokats i ett kärl, t. ex. fisk, sitter
i detta, försvinner den fullständigt efter
urkokning med sodalut.
Kolspunkt kallas den temperatur, vid
hvilken en vätska kokar. Kokpunkten
är naturligtvis mycket olika för olika
vätskor. Vid normalt atmosfärtryck
utgör exempelvis kokpunkten för
svavelsyrlighet -f- 10 gr- C., eter + 35,
alko-kol -f 78, vatten -f 100, linolja + 316,
svafvelsyra -(- 325.
Atmosfärtrycket inverkar betydligt på
kokpunkten, i det ju lägre trycket är,
vid desto lägre temperatur börjar en
vätska att koka, medan omvändt högre
temperatur erfordras vid högre lufttryck.
I ett kärl, där luftförtunningen drifvits
till 55 millimeter (normallufttrycket är
760 mm) kokar vatten redan vid -(- 40
gr,, i ett kärl med 3 atmosfärers tryck
däremot först vid -(- 135 gr. På stora
höjder, där luften är tunnare och dess
tryck sålunda mindre, är kokpunkten
alltid lägre än vid hafsytan, en differens,
som kan uppgå till en eller flera tiotal
grader.
Koksalt ( se Salt.)
Kolera. Under benämningen kolera
förstår man i allmänhet pestartad eller
asiatisk kolera, en farsot, som sedan
urminnes tider varit hemmastadd i
Indien och därifrån tid efter annan gjort
svåra härjningståg äfven i vår världsdel,
första gången i början af 1830-talet, då
äfven vårt land hemsöktes. Särskildt
svårt rasade den i Stockholm 1834. På
1850-talet inträffade åter i vårt land ett
par koleraepidemier, dock ej så häftiga
som den nyssnämnda, och 1866 års
epidemi, den sista, som hemsökt vårt land,
var äfven jämförelsevis lindrig. Sedan
dess har Sverige varit förskonadt från
verkliga epidemier, om man undantager
den mera begränsade, som 1873
skördade åtskilliga offer i Höganäs i Skåne.
Däremot har sjukdomen gång på gång
dykt upp i Italien, Frankrike och
Spanien, och år 1891 utbröt plötsligt en
våldsam epidemi i Hamburg, som på ett
par tre månader bortryckte 7,600
personer. Under de senare åren ha i
Ryssland, som nästan aldrig är fritt från
kolera, ganska svåra epidemier hemsökt
St. Petersburg m. fl. städer. Faran för
sjukdomens spridande till vårt land har
vid dessa senare tillfällen ej varit ringa,
men tack vare energiska skyddsåtgärder
har man lyckats hålla den på afstånd.
Sjukdomen orsakas af en specifik
bacill, på grund af sin kommaliknande
form kallad kommabacillen, hvilken
upptäcktes af den berömde tyske
bakteriologen Robert Koch. De kolerasjukas
uttömningar innehålla massor af dylika
baciller, som under gynnsamma
förhållanden kunna lefva och föröka sig utom
kroppen, särskildt i vatten. Blir ett
vattendrag eller en större vattensamling
förorenad på detta sätt och vattnet
användes till dricksvatten, utbryter
ofelbart en koleraepidemi. På detta sätt
uppstod den fruktansvärda epidemien i
Hamburg, som den tiden hade ett
mycket otillfredsställande vattenlednings
väsen, och de senaste årens tätt
återkommande epidemier i den ryska
hufvudstaden har man med stor säkerhet
ansett sig kunna härleda från förtärandet
af med kolerabaciller förorenadt
Neva-vatten. Det behöfs för öfrigt icke att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
