Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1293
Månader—Månförmörkelse.
1294
bekant, månaderna olika antal dagar,
varierande mellan 28 (skottår 29) och
31, enligt den gamla minnesvärsen:
»Trettio dagar har november,
april, juni och september,
februari tjugoåtta allen,
alla de öfriga trettioen.»
I affärslifvet och likaså i
rättsväsendet räknas en månad vanligen lika med
30 dagar.
Våra månaders namn äro af romerskt
ursprung. Den ursprungliga romerska
kalendern hade blott tio månader. Den
första af dessa var mars, helgad åt
krigsguden, den andra, april, hade sitt namn
af ordet aperire (öppna), den tredje,
maj, var uppkallad efter Majus, en
forn-italiensk gudomlighet. De femte och
sjätte månaderna hette ursprungligen
quintilis (den femte) och sextilis (den
sjätte), men fingo sedermera sina
nuvarande namn, juli och augusti, efter
Julius Cæsar och kejsar Augustus.
September, oktober, november och
december betyda resp. den sjunde,
åttonde, nionde och tionde månaden.
Sedermera tillades ytterligare två månader,
januari, uppkallad efter guden Janus,
och februari, efter den fornitalienska
gudomligheten Februus. I den julianska
kalendern flyttades dessa två månader
från slutet till början af året.
Den judiska kalenderns 12 månader
heta: Tischri, Marcheschvan, Kislev,
Tebeth, Schebat, Adar, Nisan, Ijar,
Si-van, Tammuz, Ab och Elul, hvarjämte
tid efter annan tillägges en skottmånad
Veadar. Muhammedanernas 12 månader
bära följande namn: Muharram, Safar,
Rebi-el-auwal, Eebi-el-achar,
Djumadi-1-auwal, Djumadi-l-achar, Eedjeb, Sjaban,
Kamadan, Sjauwal, Du-l-kade och
Du-1-hidje. Slutligen må anföras
månadernas namn i den franska republikanska
kalendern, som gällde i Frankrike från
okt. 1793 till 1 jan. 1806: Vendemiaire,
Brumaire, Frimaire, Nivose, Pluviose,
Ventose, Germinal, Floreal, Prairial,
Messidor, Thermidor och Fructidor.
Måneil, jordens biplanet och närmaste
granne i världsrymden, kretsar kring
jorden i riktning från väster till öster
med en omloppstid af 29,58 dygn.
Samtidigt vrider sig månen ett hvarf kring
sin egen axel, på grund hvaraf han
ständigt vänder samma sida åt jorden.
Denna sida se vi mer eller mindre
upplyst allt efter månens ställning i
förhållande till solen och jorden. Då
månen befinner sig mellan solen och
jorden, är dess mot jorden vända sida
förmörkad och man har på jorden s. k.
nymåne, medan den, när jorden befinner
sig mellan solen och månen, vänder åt
oss sin upplysta sida, s. k. fullmåne.
Då månen intager ett sidoläge öster eller
väster om solen, är blott en del af
mån-skifvan upplyst, hvilket man kallar
resp. första och sista kvarteret.
Månens bana ligger på ett
medelaf-stånd från jorden om 384,420 km, dess
volym är en 50:del af jordens och
genomskärningen ungefär 3/n af jordens
(3,480 km.). Tätheten är s/6 af jordens
och massan 1/81 af jordens. I fysiskt
afseende saknar månen någon märkbar
atmosfär, följaktligen sannolikt äfven
vatten, och därmed betingelserna för
organiskt lif i jordisk mening. Ytan är
i utomordentlig grad söndersplittrad af
egendomliga bergformationer, många af
dessa med betydlig höjd.
Förutom jorden ha de flesta andra
planeter en eller flera månar. Mars har
exempelvis två, båda mycket små,
Jupiter sju, Saturnus tio, däraf ett par
mycket små, Uranus fyra och Neptunus
en. Merkurius och Venus tyckas
däremot sakna dylika drabanter.
Månförmörkelse, partiell eller total,
uppstår när månen passerar jordskuggan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
