Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1317
Nervfeber.
1319
mot under denna period komplikationer
tillstöta, som medföra ogynnsam utgång.
De farligaste af dessa äro tarmblödning
och bukhinneinflammation, som uppstå
till följd af de många små sår, som
bildats å tarmväggen och som, när de
gå på djupet, kunna leda till bristning
af ett blodkärl eller till tarmens
genomborrande, så att tarminnehållet utgjutes
i bukhålan och framkallar en svår
bukhinneinflammation, som vanligen slutar
med döden. I munhålan och svalget
kunna äfven, synnerligen vid bristfällig
renhållning, sår uppkomma, från hvilka
omgifvande körtlar samt innerörat kunna
angripas, i sistnämnda fall medförande
döfhet. Äfven lungorna kunna indragas
i sjukdomen och förvärra densamma.
Sjukdomsgiftet utöfvar en särskildt
framträdande verkan på nervsystemet,
hvilket gifvit anledning till
benämningen nervfeber. Denna verkan yttrar sig
hufvudsakligen i omtöckning af
medvetandet, ibland ända till sanslöshet.
Yr-seln kan ofta stegras till delirium,
hvarunder fara föreligger att den sjuke kan
rusa upp ur bädden och göra sig illa,
t. ex. genom att kasta sig ut genom ett
fönster. Dessa nervsymtom framträda
mest hos personer med nervösa anlag
eller med ett redan af andra orsaker
angripet nervsystem.
Något specifikt botemedel mot
nervfeber är ännu icke kändt. I sjukdomens
början kan intagande af kalomel
(kvick-silfverkloryr) utöfva fördelaktig
inverkan på sjukdomens förlopp. Detta
medel är emellertid ett starkt gift och
måste användas med yttersta
försiktighet och med noggrant iakttagande af
läkarens föreskrifter. För öfrigt lägges
hufvudvikten på en ändamålsenlig och
noggrant genomförd dietisk och
hygienisk behandling. Som magen är mycket
ömtålig, kan ej någon fast föda
förekomma. Uppkokt mjölk är det lämpli-
gaste födoämnet, antingen enbär eller
med tillsats af te, kaffe, liten smula
konjak, kakao eller äggula. För
beredande af omväxling kan man då och
då gifva patienten litet buljong eller
bafresoppa. Blott litet i sänder bör
förtäras, hvaremot måltiderna göras så
mycket tätare. Hufvudsaken är att
kunna så mycket som möjligt bibehålla
den sjukes krafter, utan att anstränga
matsmältningsorganen. Till dryck
användes kallt vatten, kallt te med mjölk
och i svårare fall litet vin eller öl.
Kolsyrade vatten däremot böra undvikas
såsom uppdrifvande.
Särskildt stor försiktighet beträffande
dieten måste iakttagas, då sjukdomen
nått sin höjdpunkt äfvensom under
tillfrisknandet. Då sjukdomen börjar gå
tillbaka, återkommer aptiten, ofta ganska
häftigt, och den sjuke får en stark åtrå
efter ordentlig mat. Får ban sin vilja
fram, blir följden naturligtvis att
sjukdomen börjar på nytt och då ofta ändar
med döden. Därför bör den sjukes
omgifning bestämdt vägra tillmötesgå den
sjukes begäran efter mat och sorgfälligt
vaka öfver att han blott får flytande
näring af ofvan omtalade slag intill dess
han varit feberfri i en eller halfannan
vecka, då fastare köttföda kan tillåtas.
Noggrann renlighet är af nöden. Den
sjukes munhåla bör ofta och grundligt
sköljas eller tvättas med aseptin. De
spruckna läpparna och den belagda
tungan kan man bestryka med litet
glycerin. Den sjukes uttömningar böra,
till förebyggande af smittans spridande,
genast oskadliggöras genom desinfektion
med lysol eller karbolsyra. Likaså
måste nedsmutsadt linne o. d. genast
kokas i såpvatten och desinficieras. Den,
som sköter den sjuke, bör äfven för sin
egen del iakttaga sträng renlighet och
särskildt före sina måltider noga tvätta
sina händer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
