Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1445
Potatis.
1446
börjar gulna nedtill och potatisarna lätt
lossna från rötterna; skalet på potatisen
bör då vara så fast, att det icke lossnar
vid upptagningen. Före upptagningen,
dock först sedan potatisen är mogen,
af-bugges blasten. Denna användes till
utfodring af boskap, antingen färsk eller
sönderhackad och nedstött i tunnor eller
kar med en tyngd öfver, och i lake, som
bör stå öfver blasten. Den kan äfven
torkas på hässjor eller inläggas med
hvarftals mellanströdt koksalt och
packas ; så förvarad användes den med
fördel till sörp åt mjölkkor eller kokad
med vatten till boskapsfoder. Dessutom
är potatisblasten äfven förträfflig till
öf-vergödning af ängsvallar, till inläggning
i komposthögar samt till gröngödning å
vårsädesland.
Potatis kan äfven fortplantas medelst
groddar samt frcsådd. Den förra
metoden afser att frambringa tidig potatis.
Potatisen nedsattes då på bänk,
hvarefter refvorna, då de blifvit kvarterslånga,
aftagas, så att en liten del af
moderpotatisen sitter kvar vid grodden.
Groddarna sättas därefter och vattnas. För
frösådd insamlas frukterna
(»potatisäpp-lena») senare på hösten och förvaras,
tills de börja spricka sönder. De
sönderkramas då, massan omröres i vatten
och fröet frånskilj es medelst en
hårduks-sikt samt torkas mellan läskpapper. På
våren utsättas fröna i bänk eller på
kalljord samt nedkrattas obetydligt,
hvarpå jorden tillklappas och vattnas.
När plantorna komma upp, gallras de,
så att de komma på ungefär 15 cm
afstånd från hvarandra, samt kupas därpå
och lämnas att fortväxa till nästa vår.
Andra året äro rotknölarna färdiga att
användas till sättning. På detta sätt
erhållas nya och vanligen mera
lifskraf-tiga potatissorter.
Potatisen är utsatt för flera, stundom
mycket svåra härjningar, af hvilka de
förnämsta äro följande:
1) Torr- och blötrötan
(»potatissjukan», »potatispesten»). Sjukdomen
angriper rotknölarna och visar sig först
som små, något insänkta fläckar på
skalet, hvilka till en början hafva en
något mattare färg än detta, därefter blifva
smutsbruna samt slutligen svarta. På
skalen höja sig dessutom efter hand
svarta, svampartade vårtor. I första
stadiet är potatisens kött ytterst
vattenhaltigt samt rostfärgadt under de
ställen på skalet, där fläckarna sitta. Ju
mer sjukdomen framskrider, dess mer
sprida sig fläckarna på skalet samt
miss-färgningen i köttet; färgen blir så
småningom svartgrå eller blyblå och en
obehaglig lukt uppstår. Potatisen är nu
oduglig till människoföda, men kan ännu
användas till boskapsfoder eller
brännvinsbränning. När detta andra stadium
nått sin höjd, inträffar hastigt
förruttnelse, hvilken åtföljes af en olidlig stank.
Denna lukt, som liknar lukten af i
förruttnelse stadda kålväxter, är
karaktäristisk för förruttnelseprocessen vid
potatisröta och finnes icke hos potatis, som
skämmes af yttre orsaker, t. ex. frost.
När förruttnelsen inträder mycket tidigt,
t. o. m. innan potatisen hunnit
upptagas, kallas sjukdomen blötröta.
Torr-och blötrötan anses förnämligast bero
på, att potatisen erhållit olämplig
jordmån och olämplig gödning. För att
förekomma sjukdomen bör man därför
iakttaga: att plantera potatisen i väl
redd, ej för fet jord på öppna, högländta,
väl afskilda platser; att endast använda
friskt och väl vinterförvaradt utsäde;
att sätta potatisen med godt utrymme,
vid mild och lagom fuktig väderlek, ej
för tidigt eller för sent, samt att gifva
potatisen lämplig plats i växtföljden och
ej omedelbart gödsla den med
stallgödsel, allraminst obrunnen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
