Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1569
Skabb—Skadeinsekter.
1603
mjölet och pè barrens mot toppen
gulgröna färg. Skulle hans utbredning visa
sig vara i alltför starkt tilltagande, har
man att på passande ställen hugga s. k.
fångträd, i hvilka barkborren får samla
sig och lägga sina ägg. Härtill väljas
sjukliga eller undertryckta träd af 8 à
10 tums diameter i gränsen af den
angripna trakten. De böra få bibehålla
sina grenar och läggas så, att de äfven
underifrån blifva åtkomliga för
äggläggning. Finnes ej tillgång till vindfällen
eller andra lämpliga träd, utan friska
träd måste tillgripas till fångträd, är
det fördelaktigt att lindrigt sveda dessa,
emedan insekterna med förkärlek taga
sitt tillhåll i brända stammar. Så snart
träden blifvit fullsatta med insekter och
äggläggningen afslutats, afskalas trädens
bark och brännes jämte ris och grenar,
i hvilka smärre, men också skadliga
insekter af samma släkte som barkborren
hafva sitt tillhåll. Afbarkningen och
afkvistningen sker bäst vid fuktigt och
kyligt väder, enär möjligen redan
full-bildade insekter då äro tröga och icke
så hastigt komma sig före att taga till
flykten. Hackspettar, mesar m. fl.
insektätande fåglar äro barkborrarnas värsta
fiender.
Märgborren liknar till utseende och
lefnadssätt grafstickaren eller
barkborren, men sträcker undantagsvis sina
härjningar öfver större sammanhängande
bestånd, hvarför också mera sällan
särskilda åtgärder behöfva vidtagas mot
honom. Största skadan förorsakar ban
genom att förtära märgen i årsskotten
på yngre och medelålders tallar, hvilka
därigenom hindras i tillväxt och
frösättning. Härmed börjar han i augusti
månad efter att som fullbildad hafva
lämnat sin förra vistelseort i safven på
tallträden. Hans närvaro ger sig
nogsamt tillkänna genom den mängd
nedblåsta skott, som betäcker marken, och |
genom att ändskotten på grenarna
merendels kvarsitta, under det sidoskotten
affalla. Stammarna erhålla, synnerligast
om själfva toppskotten angripits,
krökningar och missbildningar, som göra dem
mindre tjänliga till timmer. Genom att
på sätt, som vid grafstickaren är sagdt,
i mars månad utlägga fångträd, kan
antalet af dessa skalbaggar förminskas.
Ollonborren (fig. 1) är ofvan rödbrun,
nyss framkommen ur jorden gråpudrad;
rygg och bröst lifligare rödbruna eller
svarta, med gulaktiga hår; bakkroppen
utskjutande i en lång ocli trubbig spets;
undertill gråsvart, med en tresidig hvit
fläck på bukringarnas öfverkanter.
Pann-sprötena i spetsen försedda med en
klubba, som hos hannen är sjubladig
och längre än skaftet, hos honan
fem-bladig och kortare. Främsta skenbenen
2—3-tandade, danade för gräfning. Längd
25—30 mm. Ägget (fig. 2) är rundadt,
smutsigt gulbrunt, tämligen mjukskaligt.
Larven gulaktigt hvit, hufvud och ben
gulbruna och den tjockare bakre delen
af kroppen blågrå eller svartaktig;
käkarna krökta mot hvarandra, i spetsen
tvära, med skarp framkant utan tänder.
(Fig. 4 larven under första året; fig. 5
larven fullvuxen). Puppan (fig. 3) blekt
gulbrun.
Ollonborren förekommer mest i lätt
sandjord och helst sådan, som blifvit
nygödslad, och vistas där, dels som larv,
dels som fullbildad, i fyra år.
Svärm-ningen inträffar först efter denna tids
förlopp eller hvar femte sommar.
Under mellanliggande år visar han sig
visserligen, men aldrig i större myckenhet.
Ehuru ollonborren äfven som fullt
utbildad tillfogar träden stor skada —
han angriper som sådan först björkar
och pilarter, sedermera bokar och ekar,
allteftersom de hinna löfvas, och håller
äfven till godo med körsbärs- och
plommonträd, al, hassel och lärkträd m, fi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
