Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1631
Slaganfall—Slakt.
1632
lighet och flitig sköljning af munhålan
med lösningar af klorsyradt kali,
öfvermangansyradt kali och dylika
desinficerande ämnen är af stor vikt. Invärtes
gifvas stärkande medel, såsom järn och
kina.
Slaganfall. Med detta uttryck
menar man vanligen en hjärnblödning (se
Hjärnsjukdomar), stundom äfven, ehuru
oegentligt, en plötslig hjärtförlamning.
Slakt. Vid ali slakt, vare sig det
är fråga om större eller mindre djur,
bör man laga, att djuret pinas så litet
som möjligt. Detta är äfven ekonomiskt
fördelaktigt, enär ju snabbare och
smärtfriare ett djur dödas desto bättre blir
dess kött. Detta gäller ej allenast
egentliga slaktdjur utan äfven fjäderfä och
fisk.
Större djur böra alltid döfvas, innan
de stickas. För detta ändamål finnas i
handeln tillgängliga skjut- och
slag-masker, som ingen djurägare borde
försumma att lägga sig till med.
Skjutmaskerna äro försedda med en stålhylsa,
innehållande en krutladdning, som vid
slag på ett tändstift exploderar och
drifver en spetskula in i djurets hjärna,
slagmasken åter är försedd med ett starkt,
spetsigt stift, som kan skjutas fram och
tillbaka och som med en klubba, yxa
e. d. drifves in i djurets hufvud.
Resultatet blir i båda fallen att djuren
ögonblickligen bedöfvas, hvarefter de slaktas
på vanligt sätt. Själfva maskerna bestå
af läder och spännas om djurets
hufvud, så att detta ej kan se.
Skjutmasker begagnas för större djur, såsom
hästar och nötkreatur, slagmasker för
smärre kalfvar samt får och svin.
Fördelaktigt är att låta djuret svälta
eller åtminstone gifva det mycket litet
foder sista dygnet, så att magen och
tarmarna ej äro öfverfyllda. Skall
blodet tillvaratagas, låter man detta rinna
i ett kärl med litet kallt vatten under
101 — Fröléens Rådgifvare.
flitig vispning ända till dess att det
blifvit afkyldt, emedan det eljest stelnar,
d. v. s. blodkropparna afskiljas till en
s. k. blodkaka, som simmar i
blodvattnet. Svinblod är bäst, därnäst det af
får, minst värderadt blodet af
nötkreatur.
Om benämningarna på de olika
delarna af större slaktdjur, se Kött.
Beträffande slakt af fjäderfä är den
vanligaste och bekvämaste metoden att
aflifva höns genom att afhugga
hufvudet. Kalkoner, gäss och ankor brukar
man däremot sticka med en spetsig knif
i nacken. Särskildt är detta sätt
lämpligt vid slaktning af gäss, hvilkas blod
ju plägar tillvaratagas. Härvid går man
till väga på följande sätt. 3 skedar
ättika, en nypa salt och en knifsudd
smör för hvarje gås som skall slaktas
slås i ett rent, stort fat eller en balja.
Den person, som skall verkställa
slakten, sätter sig på en pall bredvid fatet
och tar gåsen i sitt knä och håller henne
stadigt fast om vingarna samt om
näbben, så att nacken och halsen kröka sig
öfver kärlet. Sedan några fjädrar i
nacken, där ett litet hål kännes nedom
hufvudskålen, afplockats, sticker màn en
hvass, spetsig knif i detta hål. Blodet
låter man rinna ned i baljan under flitig
omvispning och binder en linnelapp om
gåsens hufvud, så att fjädern ej blir
blodig. Därefter plockas gåsen, fjäder
och dun hvar för sig.
Fisk bör helst slaktas omedelbart
innan den skall anrättas. Det vigaste
sättet att aflifva abborrar är att bryta
nacken af dem (se under Fiskredskap,
spalt 406). Andra fiskar döfvar man
först med ett slag i hufvudet mot en
sten eller båtkant, hvarefter man med
en skarp knif afskär ryggraden strax
bakom hufvudet. Detta sätt lämpar
sig dock ej för den seglifvade ålen.
Denna slaktas bäst på följande sätt:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
