Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1687
Stöld—Svamp.
1690
äfven af menige man. Den bland
allmogen gängse tron, att svamp icke
innehåller någon egentlig näring är lika
ogrundad som föreställningen att den
för att blifva njutbar fordrar dyra
till-lagningsingredienser. Man kan äfven
med enkel tillagning och billiga
ingredienser åstadkomma välsmakande
svamp-i ätter, hvarom mera längre fram.
En stor del af den fördom, som gör
sig gällande mot svamparnas
tillgodogörande som näringsämne, torde bero
på, att jämte de ätbara svamparterna
äfven talrika giftiga sådana förekomma
och att otrefliga, ja, ödesdigra misstag
kunna begås, om man icke lär sig att
skilja på de olika arterna. Detta är
emellertid långt ifrån så svårt som man
i allmänhet tror. Har man blott litet
intresse för saken, skall man snart lära
sig igenkänna, hvilka svampar som kunna
användas till människoföda, och hvilka,
som äro odugliga därtill eller farliga att
förtära. I det följande skall lämnas en
kortfattad framställning af de
allmännast förekommande ätliga och giftiga
svamparna, hvarvid hänvisas till de
detta arbete vidfogade färgplanscherna
öfver ätliga och giftiga svampar.
A. Ätliga svampar.
Stolt fjcillskifling. En stor och
ståtlig, lätt igenkännlig svamp, som fullt
utbildad liknar ett paraply med sin
höga, ringförsedda fot. Hatten är
beklädd med en gråbrun flockskorpa, som
spricker sönder i fjäll eller rutor.
Mycket läcker, men bör skördas ung, d. v. s.
innan hatten bredt ut sig. Äldre
exemplar bli nämligen sega och torra.
Flera mindre arter fjällskiflingar, till
formen liknande den nämnda, förekomma
och äro äfven goda matsvampar.
Champinjoner. Dessa svampar äro
synnerligen goda. De allmännast
förekommande arterna äro:
Kungschampinjonen, en stor svamp,
med hatt och fot brunfjälliga på
hvit-aktig botten, som efter beröring
antager citrongul färg. Skifvorna i början
hvita, sedan rödgrå, slutligen svarta.
Lukten behaglig.
Snöbollschampinjon. Hatt och fot
hvita, efter beröring gulfläckiga.
Skifvorna först hvita, sedan brungrå,
slutligen svarta. Ringen på undersidan flikig
eller med en krets grofva vårtor i
kanten. Behaglig lukt.
Ängschampinjon. Hatten hvit eller
hvitaktig med tilltryckta, breda, ofta
otydliga fjäll. Foten kort och
ringför-sedd, skifvorna rosenröda, slutligen
svarta.
Trädgdrdschamjnnjonen liknar
föregående art, men är mörkare och har fastare
kött, som lindrigt rodnar efter brytning.
Skifvorna snart rosenröda eller köttröda.
Foten ofta försedd med två ringar.
Denna champinjonart brukar odlas.
Blodchampinjonen har brun, småfjällig
hatt med tunt, vid brytning starkt
rodnande kött och köttröda skifvor, som
slutligen svartna.
De flesta svampförgiftningar inträffa
till följd af förväxling mellan
champinjoner och spädare exemplar af lömska
flugsvampen och hvita flugsvampen.
Med någon uppmärksamhet äro de dock
lätta att skilja åt. Flugsvamparna ha
alltid hvita skifvor, nedtill uppsvälld,
lökliknande fot och alltid något klibbig
hatt, medan champinjonerna, liksom
f jällskiflingarna, alltid äro torra på ytan.
Det säkraste kännetecknet är dock
lukten. Under det champinjonerna ha en
behaglig lukt, påminner flugsvamparnas
lukt om rättika eller rå och ruttnande
potatis.
Musseroner. Af dessa svampar finnas
två läckra arter: Vårmusseronen eller
hofsvampen och blåmusseronen eller
violetta höstmusseronen, Den förra är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
