Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1687
Stöld—Svamp.
1700
visserligen äro giftiga, men kunna ätas
efter förvällning.
Anmärkas "bör, att alla flugsvampar ha
oföränderligt hvita skifvor, en nedtill
löklikt uppsvälld fot, omgifven liksom
med en strumpa. Äfven därpå kunna
de skiljas från andra svampar.
Bland musseronerna finnas några
arter, som äro giftiga eller åtminstone
misstänkta och som redan på grund af
sin obehagliga lukt eller smak äro
odugliga till föda. Af dessa må nämnas
rättikmusseronen, hvars hvita hatt blir
smutsfläckig en stund efter beröring.
Har stark rättikelukt och brännande
skarp smak.
Bödskiflingen liknar något
vårmusse-ronen, men är större med gulblek eller
grågulaktig hatt och hvit fot. De i
början hvita eller gulbleka skifvorna bli
snart rödaktiga och äro urnupna
omkring foten. Den egendomliga och
starka lukten påminner hos yngre exemplar
om rättika, mjöl eller bolmört, hos
äldre om härsken olja. Växer i
löf-trädslundar på gräsbevuxna ställen.
Allmänna fränskiflingen har mer eller
mindre brunaktig hatt, hvit, vanligen
något småfjällig fot, lerfärgade eller
gråbruna, kring foten urnupna skifvor,
försedda med små vattendroppar eller
mörka punkter. Frän, obehaglig lukt.
Förekommer allmänt i både barr- och
löfskog.
Kamferskiflingen är i hörjan gredelin,
sedan smutsgul eller grågul med violett
färgton och liknar något blåmusseronen.
Lukten stark och motbjudande. Ganska
allmän i skogar.
Bland kremlorna förekomma åtskilliga
giftiga eller i hvarje fall misstänkta
arter, hvilka alla igenkännas på sin skarpa,
brännande smak. De farligaste äro
följande:
Bepparkremlan med vanligen kastanje-
brun eller mörkt rödbrun hatt och mer
eller mindre rödlätt fot.
Tdrkremlan med blåbrun eller
svart-aktigt purpurröd hatt, ofta med
inblandning af grÖDt, och gredelin fot. De
svafvelgula skifvorna i eggen försedda
med små vattendroppar.
Nässelkremlan har olivgrå hatt med
gråaktiga skifvor och fot.
Bosenkremlan med röd, hos äldre
exemplar urbleknande hatt, rödlätt fot
och i början hvita, sedermera gulaktiga
skifvor.
Skörkremlan med hatt af mycket
växlande röd färg, i väta klibbig eller
slemmig, hvit, lös och bräcklig fot.
Beskkremlan har vackert hvitröd hatt,
hos äldre exemplar vanligen hvitnande
i midten och hvit fot. Förekommer i
ekskog.
Stinkkremlan har gulbrun, slemmig
hatt, kamlikt fårad i kanten, och hvit
eller blek och trapplikt ihålig fot.
Skifvorna äro bleka och olika långa.
Bland rörsopparna finnas några
svampar, som i giftighet kunna täfla med,
ja, öfverträffa flugsvamparna. Den
farligaste är vargsoppen, som har säfbrun
eller gulgrönaktig hatt och tjock fot
försedd med ett rödt ådernät.
Rörmyn-ningarna äro röda eller brunröda och
köttet blånar vid brytning.
Nära besläktad med denna är
eldsop-pen med smutsbrun hatt och röd eller
brunröd fot, tätt prickig eller finkornig
eller med ett rödt ådernät.
Rörmynningarna lika färgade som hos föregående.
Köttet blånar starkt vid brytning.
Bepparsoppen liknar något örsoppen,
men är mycket mindre och igenkännes
lätt på sin nedtill citrongula fot.
Äfven rörmynningarna äro mörkare. Skarp
smak.
Bittersoppen har blekt brungrå eller
gulgrå hatt med sämskskinnsliknande yta.
Den i början smultronröda, längre fram
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
