Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om ordlekar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Om ordlekar.
Människan kan skratta, djuren kunna det ej. Man säger
ju, att skatan skrattar, men då menar man bara, att
skatans läte har en viss ljudlikhet med det mänskliga skrattet.
Om skrattets beskaffenhet, dess psykiska orsaker och
fysiologiska förlopp, ha åtskilliga vetenskapliga undersökningar
på senare tid blivit gjorda; arbeten i detta ämne tyckas
synnerhet ha utförts av franska lärda.
Det finnes ju många slags skratt: det hysteriska, det
bittra, det hånande, det förlägna och det viktigaste av alla
– det glada. Det glada, hjärtliga skrattet har alltid värderats
som en lyckogåva för människorna. Den gamle Homeros
låter själva Olympens gudar vid en löjlig händelse
brista ut i ett »outsläckligt skratt», och därför tala vi ännu
om ett »homeriskt löje» (eller skratt), när vi mena en
skrattnjutning av allra bästa slag.
Antingen nu det folkliga påståendet, att »ett gott skratt
förlänger livet», är sant eller icke, så blir givetvis det skratt,
vari en sund livsglädje yttrar sig, alltid något, som är värt
att eftersträva och uppmuntra, ej minst i vår tid med dess
många strömningar av levnadströtthet och underskattande
av de gamla glädjekällor, som ännu tillfredsställa förnöjsammare sinnen.
Ett sätt, på vilket människor av ålder brukat roa sig, är
att »leka med orden», att väcka munterhet genom oväntad
och överraskande användning eller tydning av ord. Barnet
och i allmänhet personer med föga utvecklad kultur ha nog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
