Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om de senast framställda fordringarna på en historisk ordbok
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Till någon del kan emellertid, säger Paul, uppgiften lösas
även i en alfabetiskt ordnad ordbok, om man vid
behandlingen av varje särskilt ord tager hänsyn till andra ord, med
vilka detta står i någon förbindelse med avseende på sin
betydelse (sitt begrepp eller innehåll). Först och främst bör
ordboken fästa vederbörligt avseende vid liktydiga ord
(synonymer), vare sig att de fullständigt eller blott delvis
täcka betydelsen av det ifrågavarande ordet. Kongruens i
betydelse är av särskild vikt för utvecklingshistorien, ty den
plägar ej bestå i längden, utan det ena uttrycket (vanligen det
yngre) undantränger det andra, så att det alldeles dör ut
eller förlorar en del av sin funktion; eller också dela
uttrycken det gemensamma området, så att vartdera behåller något
och förlorar något. För att få insikt i ordhistoriens
kausalsammanhang behöver man alltså erfara, ej blott när ordet
självt föddes och dog, utan även när någon viss synonym
kom i bruk, och (om möjligt) vilka särskilda orsaker vållade
att det ena ordet helt eller delvis undanträngde det andra.
Även det jämförelsevis sällsynta fall, att ett uttryck gått
under, innan ett nytt erhållits för samma föreställning, behöver
påpekas, ty i detta fall har just det äldres undergång varit
orsak till det yngres uppkomst.
En annan anledning till att uppvisa sammanhanget
föreligger i vissa arter av motsvarighet i betydelse
mellan obesläktade ord. Det är ju redan av ålder brukligt att
sammanföra jag var med jag är,[1] mig och vi med jag,
bättre och bäst med god; det plägar också anmärkas, att till
det indefinita pronominet man (som endast förekommer i
subjektsform) brukas objektsformen en och genitivformen
ens. Men det finnes många andra fall, då etymologiskt
obesläktade ord stå i ett förhållande till varandra, vilket bör
uppmärksammas med samma rätt, som man skulle ha gjort det,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>