Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Episka lagar i folkdiktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sagans kärlek till upprepandet torde, säger Olrik, huvudsakligen
bero därpå, att hon saknar medel att utmåla
den särskilda situationen tillräckligt kraftigt; endast genom
upprepandet förmår den naiva diktningen ge åhöraren en
föreställning om, hur betydelsefullt det ifrågavarande momentet
är. Vidare åstadkommer tregångs-framställningen
en viss fyllighet, som sagan på grund av sin schematiska karaktär
annars skulle sakna; och slutligen har den stor praktisk
betydelse för att i minnet bevara den muntliga traditionens
material. »Tretalslagen» blir alltså »en huvudprincip i
sagoberättandets arkitektur».
När flera (personer, händelser o. s. v.) ställas efter varandra,
ligger eftertrycket på den sista i raden, t. ex. den yngste
av de tre bröderna, det sista av de tre försöken. Detta är den
s. k. »bakviktslagen»; den tillämpas oftast, när hela antalet
är tre, men också när det är tolv, någon gång i fråga om två.
Det motsatta förfarandet, d. v. s. att ställa den mest betydande
främst, förekommer visserligen i mytologien (t. ex. Oden,
Vile och Ve, Oden, Höne och Lodur), men är icke egentligen
någon episk lag. »Bakvikten» utgör i förening med »tretalslagen»
huvudregeln för episk komposition. –
I berättelsens början går man från det enkla till det sammansatta,
från det vilande till det starkt upprörda o. s. v.
Enligt denna lag (»inledningslagen») nämner man först hjältens
fader, även om han är en jämförelsevis obetydlig person,
eller man börjar med att skildra något lugnt förhållande, någon
vardaglig sysselsättning, innan man övergår till de spännande
händelserna. Att personerna sålunda först »presenteras»
i lugn och ro, är en allmän regel för episk folkdiktning.
Berättelsen slutar efter en avgörande händelse, men helst
icke allt för plötsligt; man får ej avbryta liksom med ett tvärt
ryck, åhörarna böra få tid att låta stämningen småningom
komma till ro. För att uppfylla denna »vilolag» tillägger man
i berättelsens slut t. ex. en kort uppgift om huvudpersonens
senare öden, i synnerhet om ett varaktigt tillstånd för honom,
eller man nämner något om bipersonernas öden, helst i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
