- Project Runeberg -  Ord och Bild / Första årgången. 1892 /
15

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Birgitta. Af Henrik Schück

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— I

drömde nu om att i Rom, i den kristna
världens andliga och politiska
hufvudstad, förena kejsare och påfve, och dessas
första gemensamma handling skulle vara
att gifva den andliga och världsliga
maktens bekräftelse på den nya orden,
lion ämnade stifta, och genom hvilken
det i synd försjunkna människosläktet
skulle uppfostras till renhet i seder och
helighet i viljan. Det var medeltidens
högsta ideal — en påfve, en kejsare och
ett gudsrike på jorden — som här
före-sväfvade henne.

Medan hon vistades hos de fromma
munkarne i Alvastra och där hängaf
sig åt sina drömmar och sina späkningar,
hade hon haft en underbar syn. Den
himmelske brudgummen hade
uppenbarat sig för henne och bjudit henne
att stifta en ny orden, som i olikhet mot
det katolska bruket skulle omfatta både
män och kvinnor, och själf hade han
för henne dikterat ordensregeln. Det
dröjde ej länge, innan hon lyckades
intressera konung Magnus Eriksson för
denna nya stiftelse, åt hvilken han i sitt
vid denna tid skrifna testamente
utlofvade stora jordagods, och troligen redan
innan Birgitta lämnat Sverige, hade han
påbörjat uppresandet af Vadstena kloster.
Men för att Birgittas tillämnade orden
skulle komma till stånd, fordrades
påfvens bekräftelse, och det var denna
Birgitta nu skulle skaffa — men icke i
Avignon, icke hos den påfve, som
för-smäktade i den »babyloniska
fångenskapen», utan i det heliga Rom, där
skulle denna bekräftelse gifvas, och dit
skulle Birgitta högtidligen återföra
världens öfverhufvud.

1349 bröt hon upp, åtföljd af en
talrik skara, i hvilken befunno sig priorn
i Alvastra och föreståndaren för
helge-andshuset i Skenninge, Magister Petrus,
som nu blifvit hennes biktfader i stället
för kaniken Mattias, hvilken på
Birgittas uppmaning afrest till Finland för
att deltaga i konungens korståg. Under
jubelåret 1350 framkom den svenska

4 —

sierskan till martyrernas heliga stad,
där Paulus och Petrus lidit för sin
tro-och »där gatorna voro stenlagda med
guld, det är de heligas blod.»

Men det dröjde ej länge, innan hon
fann, att världen ej var sådan hon drömt
sig den. »Gå till Rom» — hade Kristus
sagt till henne — »och stanna där, tills
du skådar påfven och kejsaren, och du
skall å mina vägnar tala till dem de ord,
jag skall ingifva dig.» Hon kom — men
påfve och kejsare dröjde. Hennes
glödande profetior ljödo blott för döfva
öron, och i sjutton långa år nödgades
hon vänta på kyrkans öfverhufvud. Och
icke heller martyrernas stad var sådan
hon skådat den i sina drömmar. Utan
någon stadgad styrelse var Rom
tummelplatsen för vilda folkupplopp och de
stora adelssläkternas förbittrade fejder.
De väldiga ruinmassor, som öfverallt
reste sig på campagnan och gruset af
det forna Rom, voro säkra tillhåll för
röfvarband, hvilka saklöst tilläto sig
hvilka brott och utsväfningar som hälst;
prästerskapet, fördärfvadt af
århundradens simoni, var fullkomligt
förvärlds-ligadt. Under den första tiden af sitt
uppehåll i Rom vallfärdade väl Birgitta
med heligt nit kring till alla de platser,
hvilka voro berömda i apostlalegenden,
men så småningom tyckes hon hafva
dragit sig undan det syndbesmittade
romerska folket, som hon icke förstod
och som å sin sida icke förstod henne.
I det lilla huset vid Campo dei Fiori,
där hon valt sin bostad, hade hon
skapat sig ett Sverige i smått. Hon omgaf
sig blott med svenskar, lärde sig aldrig
ens att flytande tala latin eller italienska
och synes under vissa tider knappt
hafva vågat sig ut på gatorna. Då
husets ägare en gång sade upp henne
till flyttning, betraktade hon detta
såsom en af de svåraste pröfningar,
försynen pålagt henne, och det var med
fullkomlig bäfvan, som hon gjorde några
svaga försök att skaffa sig en ny
lägenhet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:39:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1892/0025.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free