Ord och Bild / Första årgången. 1892 / 22 (1892-1951) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hur tankarna komma och gå. Intryck från Skansen af Gustaf af Geijerstam. Med 13 teckningar af David Ljungdahl

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

egendomligt anpassadt intryck. Fönstren äro små
där inne. De släppa icke in mycket ljus.
Men det ljus, de gifva, är nog för dessa
människors villkor, som ej behöfva annan
bildning än ur den gamla boken, hvilken
ligger uppslagen på träbordet med
glasögonsfodralet som bokmärke. Och när
elden lyser i spiseln, ser jag husmodern
lyfta locket af den stora grötformen,
och medan tjänare och barn samlas
kring den rikliga födan, läser husbonden
med myndig stämma bordsbönen, viss
att ingen har det som han och att
utanför gårdens råmärken intet står att vinna,
som icke han kan nå.

Det är något sublimt i denna känsla
af kraftig enfald, och när jag går ut
därifrån, ser jag fönstrens små fyrkanter
blicka efter mig som stora stumma ögon,
hvilka spörja, hvarför allting i världen
förändras och glömmes.

Det är blott några steg, och jag står
på trappan till Morastugan. Den är liten
och trång, som om typen krympt ihop,
när man kommer längre mot norden.
Dess hela utseende är olika, möbler,
husgerådssaker — allt skiljer sig från
blekingstypen. Ty det är lång väg från
söder och till norr, och svenskar bo icke
nära hvarandra. De äro spridda öfver
ett land, lika långt som halfva Europa,
och därför är det lika stor skillnad på
dalkarlar och sydsvenskar som på
pom-meranaren och wienaren. Det käns som
en resa till främmande land, när man
kommer långt upp emot norden, där
fjällen stå hvita af snö, rågen upphör
att växa och norrskenet gnistrar i den
kalla vinternatten.

Ill. D. Ljungdahl Morastugan med urmakarverkstaden.

Utanför Morastugan stå de båda
getterna kedjade. De resa sig på bakbenen
och ställa sig smeksamt upp emot den,
som bjuder dem bröd. Men när de bli
ensamma, ställa de sig också på
bakbenen, fast de då vända hornen mot
hvarandra.

Det är inte utan, att de istadiga
getterna, hvilka enligt Berlins gamla
naturlära äro okynniga djur, som »hoppa öfver
stängsel och bita topparna af unga träd»,
i viss mån erinra om dalkarlarne själfva.
Dessa hafva också ben i pannan, och de
förstå att vända afvigsidan till. Den enda
skillnaden är, att getterna äro vänliga
emot besökande. Och det är just inte
alltid fallet med dalkarlarne.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>