Ord och Bild / Första årgången. 1892 / 28 (1892-1951) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Advent. Af Oscar Levertin

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Ill. A. Edelfelt Advent

Det var advent,
och längs den hvita, snöbetäckta slätten
decembérkvälln sitt mörka hölje spänt;
och timmen kora, då tomtarne och vatten
i stall och visthus kröpo fram i lön
och skyndade till lek och puts på logen.
Men tysta sofvo stugorna i snön,
och hvit och tyst kring gärdena stod skogen.
I mjölkhvit mångård, matt och disigt, brann
den bleka vintermånens runda skifva.
Längs frusna hjulspår frostigt skimmer rann
och kornen blänkte kallt på fältets drifva.
Allt låg förstummadt tyst. Blott i en vak,
halft stelnadt, flodens vatten slog mot isen,
och öfver hvita, månbelysta tak
drog vinden doft och slamrade i spisen.
I stugan alla sofvo djupt och lugnt.
Den sjuke gossen låg allena vaken
med kinden feberröd och bröstet tungt,
och armen skalf mot täcket tärd och naken.
Han låg och kved och mindes sorgsna ting,
om hvilka man i mörkret brukat språka,
om barn, som ryckts ur lekkamraters ring,
och älsklingsdjur, som man ej mer fick råka,
om dockan, som han en gång hållit af
men, glömd, nu låg i skogen öfvergifven,
och en förfrusen sparf, som han gräft graf,
sen han den svept i fana sönderrifven,
om höstens sagor, som hans mor förtalt,
när ängens vildros sina kronblad miste,
och vinterns skrock, som man vid brasan valt,
när nyårsstormen almens grenar riste.
Så mindes han. Men städs blef natten kvar.
Kring lägret tungt låg mörkrets svarta lager,
och snyftande mot kuddens örngottsvar
det sjuka barnet längtade mot dager.


Nu dörrn flög upp. In kom en högväxt man
med smärt gestalt, belyst af månens strimma,
som klar längs mörka torpardräkten rann,
och i hans fotspår tycktes golfvet glimma.
Han till den sjuke gossens fållbänk gick
med lätta steg och satte sig på randen
af bädden, där med trött, förgråten blick,
det sjuka barnet räckte honom handen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>