Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Två svenska landskapsmålare. Marcus Larson - Edv. Bergh. Af Georg Nordensvan. Med porträtt samt 8 bilder efter taflor och teckningar af Marcus Larson och Edv. Bergh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Denna beskrifning på sin nya tafla
sänder han hem till akademien. Han
påpekar själf, hur »rikhaltig»
kompositionen är.
Han berättar äfven, att de som sett
taflan, lofordat den och sagt, att den är
»målad med en friskhet och sanning till
den grad ... att di har här aldrig sett
något dylikt.»
Om en annan tafla heter det kort och
uttrycksfullt:
: }Min solnedgång som jag exponerade
här förbluffade Parisarna.»
Framgången hade följt honom från
Dusseldorf till Paris. Det stora landskap
med vattenfall, han inlämnat till
världsutställningen 1855, såldes genast till
England för 9,000 francs och belönades vid
prisutdelningen med »mention».
Det hade, berättar Larson själf, varit
antecknadt till andra medaljen men gick
ej igenom, utan Gude fick den, fast hans
t^fla »i allas omdöme» var sämre —• det
är den förbigångne, som talar.
»Tidemand och jag» — påstår han äfven —
blefvo föreslagna till hederslegionen.
Tidemand fick den, men »jag» blef utan.1
Beställningar med åtföljande inkomster
fick Larson emellertid i tillräcklig mån.
Då han styrde kosan hem på hösten
1857 hade hans rykte gått dit före
honom, och han hade numera endast att
bevara det namn han vunnit.
Den »rikhaltiga» kompositionen
utställdes i akademiens stora sal, akademien
valde honom till ledamot och uttryckte
offentligt sin glädje öfver herr Larsons
taflor.
Han var den firade konstnären.
Höckert, som samtidigt kommit hem efter
att ha vunnit en första klassens medalj
vid världsexpositionen, blef alis ej hyllad
så som Larson. Hvart denne kom, stod
festmiddagsbordet färdigdukadt med he-
dersgästens stol kransad. Att han fick
vasaorden, ansågo hans beundrare ej vara
utmärkelse nog. Man ville gifva honom
en nationalbelöning, och det fanns
konstälskare, som föreslogo hos rikets ständer,
att staten skulle inköpa en af hans större
taflor för 15,000 riksdaler. Motionen
härom bifölls af borgar- och bondestånden,
men frågan gick sedan upp i rök.
Han hade nu nått höjdpunkten af sitt
konstnärsskap. Nu började resan utföre,
och den gick med samma fart som
soluppgången. Så många taflor, som
målaren på modet hann måla, såldes
ögonblickligen — och han, hvars förmåga att
göra af med pengar var lika storslagen
som hans produktivitet, målade så många
taflor, som han kunde få sälja. • Bredt
och djärft målade han numera, gaf sin
sjudande fantasi fritt lopp och litade på
Sin beundrade tekniska bravur.
Naturstudiet däremot försummades mer och
mer, men det märkte icke köparne, de
ville i första rummet ha effekt.
Och så blefvo Larsons taflor alster af en
genialisk kraftmålares ohejdade begär att
få frossa i färgeffekfer, att trolla fram
stora taflor på få timmar. Att teckna
eller undermåla kom ej i fråga. Penseln
började att täcka duken i ena hörnet
och gick sedan utan uppehåll, till dess
hela fantasistycket var färdigt.
Larsons excentriska konst liksom hans
excentriska lefnadssätt lät mycket tala
om sig. Han bosatte sig vid Flenshult
i norra Småland. Uppe på en
bergssluttning byggde han där med material
från gamla lador och skjul »en storartad
villa», fem våningar hög. Öfverst reste
sig en 70 fots stång, och från dess spets
skulle en lykta sprida sitt sken öfver flera
socknar. Det var hans afsikt att där
inrätta en nordisk skola förlandskapsmålare.
Själf uppträdde han som grand
seigneur på sitt sätt, hade en betjänt, som
hette Peppar-Nisse och som gick klädd i
grönt livré, — körde i karriär öfver
gärdesgårdar och grindar och lefde det
mest ogenerade lif, känd af hela orten.
1 Bland de 117 konstnärer, som vunno
»mention», voro, förutom Larson, följande skandinaver:
Exner, Gertner, Mörten Miiller och Böe. 49
medaljer af tredje klassen utdelades, 46 af andra
klassen och 55 af första.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
