Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteratur - Guy de Maupassant. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
litteratur.
Guy de Maupassant.
’ ‡< n så rik begåfning och ett så sorgligt ode
som den berömde franske författarens
måste väcka medkänsla. I en tid, så fattig
på originalitet som vår, ådrog han sig för
öfrigt uppmärksamhet bara genom den
utomordentliga kraft, som stämplade allt, hvad
han som skriftställare åstadkom. Denna kraft
visade sig också i hans flit. Huru han
arbetade! Naturligtvis var det att trotsa den
mänskliga naturen att som han hvarje år
publicera 4 à 5 volymer, hvardera på minst
300 sidor. För år 1885, där vi på ett
ungefär beräknat sidoantalet, gör det betydligt
öfver 1500 trycksidor. Balzac, Dumas,
Dickens, de tre stora underverken i
alstringskraft, ha ej gjort styfvare arbete per annum.
Det är den, man kunde nästan säga,
otroliga friskhet, hvarmed han låter intrycken
strömma in på sig, som dock är det
märkvärdigaste med Maupassant och som så
hastigt, och trots ämnenas skabrösa
beskaffenhet, gjort honom till en läsvärldens
bortskämde gunstling. Han är i vårt bleka
århundrade en natur från en annan tid, och
likväl är han modern. Än är han vildt okyn-
nig som en pojke, än ömtåligt känslig som
en flicka, än korrekt höfvisk som den finaste
hofman, han blandar dessa egenskaper som
renässansmannen blandade råhet och
svärmeri, och slutligen — för att intet skall fattas
— ligger på djupet af hans natur ett
svårmod och en melankoli, så äkta
nutidsmäs-siga som möjligt, en längtan efter det
oändliga, efter idealet i kärleksväg, ett filosofiskt
behof efter kärlekens blå blomma, som blir
allt starkare med åren.
Att denna sammansättning af animal kraft
och kulturegenskaper var i hög grad
intressant, det upptäckte också allmänhet och
kritik genast. Det var något så kraftigt i
hans pessimism, och i detta skärande
hånskratt, hvarmed han gör sin grimas åt
mänskligheten, låg något så ärligt inenadt af
förbittring, där låg en krigsförklaring mot allt,
som också var en krigsförklaring mot ödet
själft såsom dumt och blindt, och när så
författaren, i stället för att hänga hufvudet,
tycktes vilja förklara, att det hela ej var
värdt att sörja öfver, så fann man allmänt,
att han hade rätt, och dessutom — han var
tres drdle, som man i Frankrike allmänt sade.
Han drog så att säga ut den muntra
konsekvensen af tidens allmänna sjukdom. Han
fann intet skäl att som pessimisterna vara
surmulen, därför att den bästa frukten på
trädets öfversta gren var oupphinnelig. Om
lifvet icke var gladt, så fanns det åtminstone
lifvets stunder, som voro fulla af ren och
oblandad glädje. Likasom läkaren säger
bröstpatienten, att han mycket väl kan lefva
med ett par söndertrasade lungor, så kunde
man ju också lefva med ett söndertrasadt
hjärta ....
Det var pepprade saker, som Maupassant
bjöd sin publik. Han var visst icke
pessimist alltid. Hans omoraliska berättelser äro
i allmänhet muntra, så där barnsligt
skamlösa som de gamla berättarnes från sextonde
århundradet, hvilkas direkta ättling han är
och med hvilka han räknar närmare andlig
släktskap än med någon af de moderna.
Likasom dessa förvånar han sig öfver intet
och har inga begrepp 0111 anständighet.
Likasom dessa gör han inga reflexioner och har
en kall, klar stil, som berättar nakna fakta
med fullkomlig kallblodighet. Denna
hjärtlöshet påminner om Flauberts men är ännu
en grad kyligare. Det svåra för kritiken är,
att han icke har någon genre, icke synes
ha något särskildt ämne, någon särskild sam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
