Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteratur - Guy de Maupassant. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
89 —
tillvaron. Att förlora sina sinnens bruk, att
bli slö och slapp, det är en olycka, värre
an hvarje annan, och med dyster och
praktfull vältalighet utvecklar den gamle diktaren
Norbert de Varennes i Bel Ami, att
förgängelsen är lifvets innehåll, att hvarje dag
beröfvar oss friskheten af våra intryck: att
lefva, det är att dö, säger han bittert. Att
detta behof efter skönhetsintryck kommer i
konflikt med kulturlifvets inskränkningar,
betyder för Maupassant ingenting. Mot den
frid ocn den trygghet, som kulturen ger,
sätter han frihetens lycka, äfventyrets behag.
Det är samma stämning af öfversvallande
lifslust i hans målningar af sinnlighetens
lockelser som i sjuklingens känslor, när han
efter instängningen i ett sjukrum kommer ut
i det fria, som i stadsbons glädje vid
anblicken af skog och mark. I sådana
ögonblick blir hvem som helst otacksam mot
de regelmässiga vanorna. Alla sinnen få
likasom en fördubblad känslighet, hvarenda
liten fågel, som hoppar på grenen,
hvarenda liten bäck, som kuttrar i en
berg-skrefva, hvarenda vindfläkt, som medför
doften af de tusen kryddrika blommorna, blir
ett bud från lifvets mångfald och härlighet.
Ingenting är farligt, otillåtet eller barnsligt
för den girigt njutninglystne, som behöfver
skönheten för att kunna lefva.
Hos Maupassant är denna glupskhetens
filosofi, detta omättliga jagande efter det
nya, spännande och ovanliga — helst det
sköna men i brist därpå det ovanliga och
pittoreska — uttryckt med en kraft utan like.
Något naturens »blygsamma lagom» vill
han hvarken veta af eller erkänna. Han
finner ett särskildt nöje i att påpeka
sam-hällslifvets enformighet, dess skymningsdager,
dess små portioner af luft och frihet. Ali
den tomhet, som för honom en
ämbets-mannamässig urverksexistens inom fyra
väggar innebär, har han uttryckt i skizzen
Promenade, 1 där han berättar om den
gamle tame kontoristen, som efter ett lif,
tillbragt vid pulpeten, en dag händelsevis
kommer att promenera uti Boulogneskogen
och vid hvart steg möter älskande par, och
som blir liksom galen af vemod och
längtan efter kärlek, vår och ungdom och hvars
döda kropp man följande dag finner
hängande i ett träd.
Är denna skizz betecknade för
Maupassant, så har han ej mindre kraftigt tecknat
konstnärsinstinktens oro i den groteska
bilden af sopåkaren Boitelle, 2 hvilken omtalar,
hur han blef likgiltig för allt i världen. Det
var hans olycka, att han älskade formerna
och färgerna för högt. Han brukade stå
framför fågelburarna med de tropiska
fåglarna och beundra deras fjäderskrudar, och
en dag upptäckte han i dörröppningen till
ett kafé, hvad han aldrig förr sett — en
negress. Hon var uppasserska på kaféet,
och han förlorade genast sitt hjärta till henne
och förlofvade sig med den svarta
skönheten, men hvad som var behaget för honom,
det var en styggelse för alla andra, och han
blef tvungen att ge vika, ty modern sade:
Hon är för svart, det är ju som satan själf.
Mail kan knappt på ett mera humoristiskt
sätt framställa den sanningen, att
konstnärsnaturen alltid får orätt här i världen, därför
att han är ett undantag bland sina korrekta
medmänniskor.
Allt är fåfänglighet: denna beska smak ge
oss Maupassants skrifter. Det är just
konst-närspessimismen han lider af, detta ständiga
behof af kärlek och af skönhetsintryck, som
gör att för konstnären ingenting räcker till,
ingen tillgifvenhet är nog varm och nog rik.
Människan är ensam, alltid och evigt ensam,
säger den kvinna, Christiane, som i Mont Oriol
blir bedragen i hoppet om en stor kärlek, och
som sårad i sina innersta känslor, stolt och
utan klagan, drar sig tillbaka. Hvem kan
glömma den präktiga scen, där hon har
sitt sista samtal med älskaren och afskedar
honom med en gest, som förbjuder honom
att närma sig vaggan, där deras gemensamma
barn ligger, detta barn som han aldrig sett
och som han ej heller nu får se, då hon
hopfäst skyllerkuren med knappnålar. Huru
ofta upptar icke denne diktare, som
skildrar Famour-distraction, som om han icke
visste af något annat, skildringen af det
tragiska i en stor kärlek, som träffar ett
ovärdigt föremål. I Une vie, hans första
större roman, är detta ämnet, och här är
det åter en kvinna, som bedrages af
mannen, men i La fejnme de Paul’ och i Un
soir- är det kvinnan, som är den gröfre
naturen, en demon, en falsk varelse. I alla
dessa skildringar återkommer motivet
kärleken som en strid för tillvaron, där en
passionerad natur svärmiskt uppgår i
böjelsen, och där kärleken är denna naturs olycka,
där ädelmodet och det ideala i känslan
just gör den finare varelsen till offret för
den andras råhet eller brist på känsla. Med
undantag däraf att den franske författaren
ej med Strindbergs ensidighet gör
uteslutande kvinnan till den lumpna af de två
älskande, är det synnerligen intressant att
1 Yvette. 2 La main gauche.
1 La maison Tellier. 2 La main gauche.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
