Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteratur - Viktor Rydberg och hans senaste arbeten. Af Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 91 —
Viktor Rydberg
och hans senaste arbeten.
tt betona, att Viktor Rydbergs tvänne till
julen utkomna arbeten —de Nya dikterna
och berättelsen Vapensmeden — utgöra en
bland de märkligaste poetiska händelser, som
på länge timat i vårt land, vore att upprepa
något halft själfklart. Ty en så imponerande
och egendomligt upphöjd ställning intager
Viktor Rydberg i den nordiska litteraturen, att
hans ord i och för sig äga en större bärvidd
och en viktigare innebörd än de flesta andras.
Hur fulländad skald han än är, beror dock
den egendomliga makten i hans ord icke
allenast på hans begåfnings styrka och hans
konstnärskaps ädelhet. Det finnes i det
nutida Skandinavien rikare och framför allt
mer omedelbara skaldenaturer och äfven
rörligare och skarpare intelligenser. Men
särskildt för Rydberg är det moraliska
mentor-skap, han utöfvar öfver sinnena, den
egendomliga stämning af helg och högtid, i
hvilken man lyssnar till hans ord. Något
aflägset och söndagsaktigt berörde "Rydbergs
diktning, i synnerhet då man var helt ung.
Ibsen, Björnson och Strindberg, de voro
lärare eller anförvanter, i hvilkas riken man
trädde in i kärlek och tillförsikt som i
släktingehem, å hvilkas dörrar det föll sig klart att
man klappade på, så ofta man ville hafva
förströelse eller råd — Rydbergs rike låg långt
borta på en sollyst höjd med en beslöjad
bild i cellan på det grekiska templet och
många okända inkunabler och folianter i
klosterbiblioteket vid rikets andra gräns.
Det var tunn bergsluft där uppe — en stillhet,
fylld af grubbel, saga och mystär. Man
nästan saknade världens tusenröstade buller
och kände sig icke rätt hemmastadd vare sig
i det grekiska templet eller i
klosterbiblioteket eller i den långa, skuggiga filosofalléen,
som ledde mellan de bägge byggnaderna . . .
Med hvart år, som gått, tycks Rydbergs rike
närmare och förtroligare, men ett
helgdagsrike är det alltjämt, aflägset beläget på en
sollyst höjd.
Detta intryck af helg och allvar, som
breder sig öfver allt, hvad Rydberg skrifvit,
beror både på hans motiv och hans
behandlingssätt. I ämnesval är Rydberg kanske den
mest afgjorde idealist svenska litteraturen
ännu ägt. Allt det tillfälliga, anekdotiska,
individuella och växlande, som bildar lifvet,
sådant det böljar förbi våra ögon, fängslar
ej hans uppmärksamhet och intresserar icke
hans tanke. Världen är för honom, som han
själf uttryckt det i » Vapensmeden», en bildbibel,
i hvilken allt blott äger intresse genom sin
dolda mening, d. v. s. allt är blott
symboler, reflexer och skuggor af en öfverjordisk
sol. Allt Rydberg ser, varsnar han mot
evighetens guldgrund under oändlighetens höga
stjärnhimmel. Det är mänsklighetens största
frågor, som uteslutande intressera honom,
kanske innerst blott frågan; det stora
spörsmål, som enligt Heine så många tusen arma,
bekymmertyngda och svettande
människohuf-vud förgäfves grublat öfveT, det upptager
också det grubblarsinne, som är Viktor
Rydberg. Därför rör han sig i sin diktning icke
med individer, med nyckfullt hopkomna
blandningar på godt och ondt, utan med typer, som
till och med icke sällan kunna reduceras till
rena formler, och helst lägger han sina tankar
i munnen på de stora evighetsgestalter, i
hvilka människosläktet kristalliserat det
djupaste af sina känslor och sina drömmar:
Prometeus, Ahasverus, d:r Faust eller den
flygande holländaren, de mytiska
representanterna för mänsklig ståndaktighet och
mänskligt missmod, för den starkaste
kunskapstörst och den bittraste oro. Och alla dessa
väldiga figurer låter Rydberg peka uppåt,
mot den djupblå himmelskrets, som omgifver
alla hans verk. Hur mångsidig och spridd
hans lifsverksamhet varit, detta mytologiskt
religiösa enhetsdrag går genom alla hans
arbeten, genom hans diktning, hans
historieforskning, hans bibelkritik och hans
mytologiska undersökningar.
Det finnes i den samtida litteraturen en
man, hvilken likt Rydberg är centralt
intresserad af den stora frågan, af mänsklighetens
mytologiska problem, hvilken liksom han
är på en gång bibelkritiker, skald och
historiker, lika hemma som Rydberg i
medeltidens legender och senantikens kultur. Jag
menar Renan. Troligen älskar Rydberg icke
denna det moderna Frankrikes Erasmus. Om
bretagnarens oförbränneliga idealitet tilltalar
honom, stötes han säkert tillbaka af
nutidsfransmannens mjuka, förkvinnligade ton,
af hans från de grekiska sofisterna lånade
metod att rent af använda motsägelsen som
system, af det på en gång så starkt
tvifvel-sjuka och så spelande lätta i hans sätt att
behandla de djupaste problem. Rydbergs
grubbel är germanens, allvarligt och tungt utan
att någonsin vara förtvifladt. Hans tvifvel
är icke upplösande. Äfven om många dikter
af hans hand visa dess djup, är det icke
radikalt, men förbundet med en religiös
naturs vördnad och ödmjukhet, ryggande
tillbaka för tankens förmätna anspråk att ensam
lösa gåtan. Han är en kontrollör, som vet
att människorna räkna fel och harmas öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
