- Project Runeberg -  Ord och Bild / Första årgången. 1892 /
92

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteratur - Viktor Rydberg och hans senaste arbeten. Af Oscar Levertin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 92 —

medvetna felräknare, men han tror på ett
facit, evigt och oförytterligt. — Vid sidan af
denna böjelse för de abstrakta frågorna finnes
i Rydbergs diktning en afgjord förkärlek för
legenden och idyllen. Han finner i dem
den stillhet, den sinnets hvila, som alla
metafysiska skalder älskat och behöft, och
därför dväljes han gärna i denna värld, där
alla frågor äro lösta aningsfullt och utan
strid. Legenden är ett gotiskt kyrkokor,
där drömmen utan tvekan finner väg mot
höjden, och idyllen är en vårlig trädgård,
där tanken ostördt flyger uppåt i kapp med
fågel och med fjäril; ■—- trött af böcker och
af studierummets tankar trifs Rydberg i dem
båda. — Så är Rydberg grubblaren, som
vill väcka och lära, och drömmaren, som
vill dela med sig af sin egen frid och sin
•egen andakt. I sista hand först är han
konstnär, artist — han har själf påpekat,
att han först och sist vill »främja mandom,
heder, godhet hos sitt folk och låta
evighetsbilder hägra på dess väg».

Så synes mig det centrala i Rydbergs
diktning korteligast kunna karakteriseras, om
man vill våga det förtviflade försöket att
söka teckna en diktarpersonlighet af hans
rang och rikedom å en anmälans knappt
tillmätta sidor. Sådan var han i sina äldre
skrifter, och så träder han på nytt oss till
mötes i sina sista verk. Både i dikterna
och i »Vapensmeden» återfinna vi hans gamla
metafysiska intresse, hans djupsinniga,
symboliserande sätt att se världen, hans grubbel
öfver evighetsproblemen, utfördt så som
Rydberg alltid utför det, på en gång
kritiserande och bejakande, med räfstens
stränghet mot den mänskliga dogmatikens påfund,
men med en religiös naturs brännande behof
att tillbedja. Och hand i hand med detta
■spekulativa element går som alltid hos
Rydberg det drömmande och idylliska. De två
dikterna Grubblaren och Barndomspoesien
känneteckna så ypperligt de båda polerna
i Rydbergs skaldelynne. A ena sidan se
vi för oss tänkaren i hans studierum, då
nattens tystnad väcker de stora
ångestfrågorna till lif bakom hans brännande panna
och han i mörkret ser en »gudberöfvad»
världs alla svarta och skräckinjagande
visioner. Men gryningen kommer, och domens
Mockor gifva grubblaren den lösning han
äskat -—- tviflet är icke hos honom en andlig
kraft, hopvuxen med hans själ, men en mara,
som solljuset och hans egen känslovisshet
kunna drifva på flykten. I dikten
Barndomspoesien sjunger sig drömmaren bort från
verkligheten till den sagovärld, som hägrar
i vinterkvällens »björkvedsflamma» och som

sjunger i fågelkvittret bland skärsommarns
syrener. Lika majestätiskt storformad som
den förra, lika inspireradt sångbar är den
senare dikten, — i den sorlar gransus och
dofta syrener, i den finns ali den stämning,
som låter oss älska och drömma i svensk
natur. Med skäl erinrar man sig ett ord
ur »Vapensmeden» — »ingen kan göra visor,
som ljuda så för örat».

En ny känslogång af oerhördt intresse
framträder emellertid äfven i Rydbergs nya
dikter. Den moderna tillvaron, som förut
varit honom mera likgiltig, har mer och mer
blifvit honom en styggelse, som fyller honom
med moralisk harm och straffdomarens
bitterhet. Många af Rydbergs samtida dela helt
visst hans olust för nutiden och känna sig
hemlösa och vilsna i sitt århundrade. Det
finns de, som plågas af dess smuts och
oskönhet och rygga tillbaka för ett sekel,
domi-neradt af krämare och kannstöpare, en grå
värld utan äfventyr, fysionomi och
karakteren eller de, som hata den, därför att den
saknar känslolifvets djupaste svall af
hänförelse, längtan och andakt. Men ehuru
spår af allt detta förekommer hos Rydberg,
är detta icke hans egentliga synpunkt. Han
hatar vår tid, för hvad han kallar dess
egoism, dess själfviska lust att njuta ögonblicket,
dess hejdlösa mammonsdyrkan, och i en
storartad allegori öfver det gamla nordiska
temat om Fenjas och Menjas Grottekvarn
skildrar han hela världsmekanismen som en
guldkvarn, för hvilkens drifvande släktet i
allt mer feberaktig yrsel offrar barn och
blomma, hälsa och krafter. Poetiskt taget
är denna följd af dikter helt enkelt ett
af den svenska litteraturens mästerstycken.
Den är utförd som en wagnersk komposition
med ett par väldiga ledmotiv, upprepade i
allt rikare instrumentation, intill dess hvarje
nerv hos läsaren dallrar med verstakten men
allt på samma gång har en relief för ögat,
som låter oss tänka på en helvetessyn af
Dante. Och cykelns slutsång, där man hör
en af Grottekvarnens trälar dignande under
mödan och blödande under arbetsfogdarnes
gisselslag anropa Jehovah att ändtligen sända
de straffets änglar, hvilkas eldris skola
bortsopa människorna, denna slutsång är så fylld
af otålig förbittring, af bibliskt patos, att
man måste gå till världsskalderna för att
finna en motbild.....

Estetiskt taget är denna diktcykel som
sagdt utan vank och lyte, men hurudan är
dess tankegång? Utan att känna sig saker
till någon öfverflödig kärlek för sitt
århundrade torde man dock nödgas medgifva, att
Rydbergs polemik mot tiden ur just den syn-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:39:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1892/0106.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free