Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteratur - Viktor Rydberg och hans senaste arbeten. Af Oscar Levertin - Svenska romaner och noveller. Af E. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 94 —
icke gammal man till en af de vackraste
idealtyper, vår litteratur äger. Sonen
däremot, orostiftaren, reformatorn, är
sammanslagningen af allt, Rydberg afskyr och
föraktar. Det är verkligen en i »svartkonst»
tecknad figur. Jag vet ingen dålig egenskap,
som han icke besitter, och reformationens
alla skuggsidor äro samvetsgrant samlade
hos honom — medan han alldeles saknar
den hänförelse och det andliga allvar, som
låta det blåsa ett bistert men kraftigt
nordanväder genom femtonhundratalets
reformationsskrifter — och det icke blott hos
mästarne som hos Olaus Petri (också han
en smedsson) utan äfven hos partiets män
af andra och tredje rang. Men Lars är icke
blott en typ för den inskränkta, dogmatiska
lutheranism, till hvilken författaren till
Bibelns lara om Kristus hyser ett gammalt och
rättmätigt agg — det finnes andra drag i
hans väsen, som mindre träffa gammaldags
teologisk ortodoxi än långt modernare
sektledare. I sina nyttighetsteorier och sin brist
på skönhetssinne, sin okunniga och
framfusiga opposition, sin rasande smak för att
rifva ner gammalt skick och gamla symboler
liknar han långt mer dagens kolportörer för
den stämning, Rydberg betecknat med
namnet den »ofromma enfalden». I polemiken mot
denne nye trånghjärtade fanatiker fortsätter
sålunda Rydberg i viss mån sin strid från
i/Grottesångem> mot de moderna banerförarne.
Men genom alla dessa olikartade element
har gestalten blifvit mera afskräckande än
träffande och konstnärligt lyckad.
Kring dessa båda hufvudpersoner har
Rydberg grupperat en mängd andra gestalter
och episoder. Af dessa figurer äro särskildt
de, som vid mäster Gudmunds sida
komplettera bilden af det medeltida Jönköping,
fulländade och förträffliga. I synnerhet
förälskar man sig i den så raskt skisserade
teckningen af den svärmiske och
samvets-ömme gardianen Mattias, hvilken af sina
inre strider »långsamt blifvit frätt till något
skugglikt». Men äfven i de fall, då typerna
äro både mindre tydliga och mindre troliga
(Dagny, Slätte), hafva de inom sig Rydbergs
egen varma idéström, som göra deras ord
märkligare än själfva deras karakteren De
olika scenerna äro helt säkert mycket ojämnt
behandlade, men öfver de bästa, hvilken
svensk skogsstämning, med gransus, grubbel
och fågelsång!
Endast rent tekniskt skulle man hafva rätt
att göra några anmärkningar mot
kompositionen, som mot slutet blir allt för lös, och
stundom äfven mot själfva stilen. Rydbergs
prosa, hur vacker den stundom är, står knap-
past i jämnhöjd ined hans klassiska vers.
Arkaiserandet verkar här nyckfullt och för litet
genomfördt för att gifva någon ålderdomlig
illusion, och berättelsen kyles på ej få ställen
på ett störande vis af filosofiska uttryck och
modernt tekniska termer.
Dock, hvilken underordnad rang spela icke
dylika inkast mot det vinnande i hela
berättelsens anda, som präglas af dess upphofsmans
djupa bildning, älskvärdhet och innerlighet.
Rydberg är själf bokens hufvudperson,
vapensmeden, åldrad men icke gammal, alltjämt
lika skicklig i sin konst, lika högsint till sin inre
värld och lika ädel till sitt uppsåt som
någonsin. Hur olika det unga släktet, som växer
upp ikring honom, fattar lifvet, oc.h hur
olikar-tadt dess framtidshopp är — hos dem, som
öfver hufvud taget längre hafva något hopp —,
alltid skall det med samma tillgifvenhet och
respekt omfatta honom, vare sig han i sin
»vapensmedja» smider samvetsfrihetens blanka
svärd eller i sin »målarstuga» »med
ungdomlig och älskvärd skönhet», med azur och
ädelrödt målar legender och evighetssyner
under en blå stjärnhimmels oändlighet.
Oscar Levertin.
–:•«£«.,–
Svenska romaner och noveller.
Mathilda Roos: Genom skuggor. En
nutidsskildring. Stockholm, Albert Bonniers förlag.
Horatio: Genom hvirflarne. 2 delar. Stockholm,
Fahlcrantz St komp.
Elis: Min hustrus dagbok. Stockholm, Alb.
Bonniers förlag.
V. H. Wickström: Sådan var vägen. Roman.
Stockholm, Alb. Bonniers förlag.
Axel Jäderin: Brottsjöar. Verklighetsteckning.
Stockholm, Svanbäck & komp.
Sigurd: Komministern i Qvislinge. Stockholm,
Hugo Geber.
Rust Roest: Med sordin. Skizzer och novelletter.
Fr. Skoglund (distr.)
Ernst Lundqvist-. Vid aftonlampan. Noveller.
Stockholm, Frithiof Hellberg.
Den, som genomläser julmarknadens
nyheter af romaner och noveller, gör snart nog
en iakttagelse. Det är djupa, tunga ämnen
man skrifver om nu för tiden, de religiösa
frågorna spela en stor roll och göra det ej
så mycket såsom tendens för eller mot en
lara utan som en gifven faktor i människans
individuella lif. Det psykologiska studiet
älskar nu att tränga ner på det djupaste
djupet af vår natur för att finna tro,
vidskepelse eller tvifvel, huru man nu vill se
och nämna det. Detta är mer än ett mod,
i synnerhet som det ordet vanligen tages i
en ytligare betydelse än den af smakrikt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
