Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf III. En karaktersskiss af Oscar Levertin. Med en allegorisk vignett efter ett kopparstick från 1773 och 7 porträtt efter målningar av J. H. Scheffel, L. Pasch, A. Roslin och C. F. von Breda samt efter J. T. Sergels byst och staty
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— io4 —
lagets harm och bitterhet breda sig i
slottsrummen, där han lefde. Nya lärare
påtvingades honom, misstänksamma mot
honom och hvilka han själf lärts att hata.
Det blef en vändning i hans lif. Han,
som förut varit ett obetänksamt barn
»med en medfödd benägenhet att tillstå
och vid alla tillfällen hålla sig vid
sanningens — så falla orden i den
mörkaste skildringen af hans barndom —
började nu lära känna lifvets dubbelhet
och instinktmässigt förstå det gagn, han
kunde hafva af sin barnsliga
skådespelarkonst, och det drag af förställning,
som genomgår hans karakter, daterar
sig väl från denna tid. Hans nye
guvernör, Karl Scheffer, som vid denna tid
ännu icke hade ett uns af den stora
tillgifvenhet, han sedan fattade för prinsen,
har från detta år gifvit en i svarta färger
hållen teckning af sin elev, en teckning,
intressant för bedömandet af den unge
furstens egendomliga och brådmogna
intelligens. Prinsen har redan ovanliga
kunskaper i teologi, historia och
geografi; då han berättar, »ådagalägger han
en så undransvärd färdighet icke allenast
i att finna ord utan ock i ställningen af
meningar och deras sammansättande, att
det näppeligen kan tros af andra än
dem, som själfva varit vittne därtill.»
Men Scheffer, som icke har små
anspråk, beklagar, att lärjungen dessutom
icke kan — logik, metafysik, jus naturæ
och latin, samt klandrar hans »olust för
allvarsamma studier» samt hans
»obekym-mersamhet att behaga Gud». Några af
dessa kunskaper skulle Scheffer dock
lyckas bibringa sin lärjunge. Guvernören,
som själf var en fantasirik och
nyhets-sträfvande man, en ifrig förespråkare
för upplysningstidehvarfvets filantropiska
och ekonomiska läror, lyckades äfven
under årens lopp i sin elev vinna en
varm anhängare af tidens teorier. Det
blef ett ljust, nytt fält för prinsens
inbillningskraft, och sedan denna stund
omfattade han upplysningstidehvarfvets
.»fria och lyckliggörande idéer» med ung-
domlig hänförelse. Voltaire och
Mar-montel blefvo hans husgudar, till hvilka
han offrade löften och rökelse. Det var
det egendomliga skifte i mänsklighetens
historia, då de, som hade makten, gjorde
min af att fråga ideologerna, hur de skulle
handhafva den, och dessa trodde dem på
deras ord och skrefvo recepter och
arcana för utrotandet af alla olyckor och
ett snart upprättande af allmän
lycksalighet.
Men utom dessa ideella svärmerier
besatt prinsen redan vid unga år en
bråd-mogen erfarenhet. Nästan barn invigdes
han i hofintrigerna, och den korruption,
som rådde inom alla samhällsklasser,
gaf honom ett tidigt intryck af
misstro, som var ägnadt att motväga hans
drömmerier om en utopisk stat med
en ädel och lycklig mänsklighet.
Världsklokhet och förmåga att beräkna och
behandla människor lärde han vid en ålder,
då andra knappast lämnat magisterns färla,
och allt ifrån denna tid läste han vid
sidan af upplysningstidehvarfvets trosvissa
evangelier kardinal de Retz’ skeptiska
och människoföraktande memoirer, denna
bibel för statsmän, hvilka drömma om
ränker och sammansvärjningar, och hvars
författare icke sällan röjer sin härstamning
från Machiavellis stad.
Från denna tid ungefär begynner också
ett förhållande, som helt säkert varit bland
dem, som mest förändrat Gustafs
karakter och af en vek och svärmisk yngling
gjort en klok, hård och beräknande man.
Det är hans oenighet med modern,
hvilkens första spår märkas alltfrån det
ögonblick, då prinsens skoltid 1762
förklarades afslutad och han blef en person för
sig och en siffra att räkna med. Otaliga
små och stora omständigheter gjorde nu
och framdeles en klyfta mellan mor och
son, men grundorsaken till deras
splittring var, att de båda voro starka och
ärelystna viljor, som törstade efter
höghet och makt. Fredrik den stores
maktsjuka och förödmjukade syster ville minst
af allt tåla en själfständig kraft i sin egen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
