Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf III. En karaktersskiss af Oscar Levertin. Med en allegorisk vignett efter ett kopparstick från 1773 och 7 porträtt efter målningar av J. H. Scheffel, L. Pasch, A. Roslin och C. F. von Breda samt efter J. T. Sergels byst och staty
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ios —
familjekrets, och i sonen, som växte upp,
skymtade hon redan den kommande
härskaren, för hvilken hon åter skulle träda
i skuggan utan att någonsin få känna
sötman af det välde, på hvilket hennes starka
och lidelsefulla natur förgäfves pockat
under ett långt och förspilldt lif. För att
undvika brytningar och stridigheter grep
prinsen åter till sin förställningskonst, sin
maskerande förbindlighet, men Lovisa
Ulrika anade hans inre motstånd. Du är
falsker, utropade hon, som han själf en
gång berättar, och långt före Katarina II
älskade hans mor att sätta hans namn
i föraktligt samband med »teater» och
tala om hans »skådespelareffekter». —
På samma vis skola Gustafs gunstlingar
tala om hans brist på uppriktighet och
hans förställning; de skola tala därom,
så fort de trots kungens yttre
älskvärdhet (som till en viss grad var kvinnlig
olust att stöta sig med någon) ana en
egen vilja, som ej af någon vill låta styra
sig.
Gustafs ungdom afslutas af hans
äktenskap. Sällan har ett konvenansgiftermål
ingåtts under så olyckliga varsel. Planen
hade alltjämt varit ett stridsämne, och
ingen af parterna önskade förbindelsen.
Den närmaste tiden före förmälningen
tyckes han dock hafva väntat sig lycka
af sin nya, mer själfständiga ställning;
på familjelif i borgerlig mening tänkte
han antagligen lika litet som Fredrik den
store, när han på sin herre och faders
önskan ingick äktenskap. Hans vän
Gyl-denstolpes bref från Köpenhamn med
sina varma skildringar öfver skönheten i
prinsessans yttre och värderikheten i
hennes diamanter tyckas hafva roat honom,
och äfven efter förmälningen öfverflöda
hans bref af beröm öfver prinsessans milda
karakter. Men snart ledsnade han vid
Sofia Magdalenas blyga, tröga naturell,
som var utan kvickhet och slagfärdighet
— och i själfva smekmånaden placera de
nygifta sig så långt från hvarandra som
möjligt vid bordet, och den unge äkta
mannen kallar ensamheten med sin hustru
och sin uppvaktning »en lefvande
begrafning».
Någon tid därefter vände sig prinsen
till en annan förbindelse, af hvilken han
måhända hoppades något af den
förtroliga och innerliga lycka, som hans
äktenskap icke skänkte honom. Han riktade
sin hyllning till generalskan du Rietz,
född de Geer, och hans böjelse blef
besvarad. Fersen uppgifver med vanlig
säkerhet, att tëte-à-tëterna voro kalla.
Visst är, att konungens
kärlekskorrespondens, så vida man icke är narrad af själfva
fraseologien — och hvem kan känna sig
riktigt säker i fråga om 1700-talets
abstrakta franska, där samma stereotypa
uttryck beteckna de varmaste och de
tommaste känslor? — just genom ett
egendomligt allvar ger intryck af något
kändt och äkta. »Hvarför blefvo vi
bundna vid personer, med hvilka våra
lynnen icke stämma öfverens, hvarför
blef det oss icke förunnadt att byta:
Vi blefve då åtminstone två lyckliga af
fyra olyckliga», skrifver han. Men fru
du Rietz torde knappast hafva motsvarat
konungens drömmar. Fersen skildrar
henne som yppig och lättfärdig — och
hennes bref visa, att hon saknade takt
och finkänslighet. Förbindelsen blef snart
upplöst genom ett rupturbref, där
prinsen tadlar hennes otrohet med en
bitterhet, som äfven den röjer ett tycke.
Mellanhand för denna kärlekshistoria var
grefvinnan Ribbing, född Löwen, och »par dépit»
synes kronprinsen sedan hafva vändt sin
uppvaktning till henne; men i ett bref,
som är ett mästerstycke af finhet och
under ett utsökt känslosofisteri döljer
mycken värdighet, afböjer hon prinsens
hyllning och räcker honom i stället
väninnans frimodigt tillgifna hand. Det var
konungamördarens moder.
Men dessa intriger och förströelser
utträngde ingalunda allvarliga tankar och
planer. Tvärt om just frän denna tid
(1768) finnas flera anteckningar af hans
hand, som vid sidan af en litet
yngling-artad melankoli och sjàlfbespegling röja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
