Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf III. En karaktersskiss af Oscar Levertin. Med en allegorisk vignett efter ett kopparstick från 1773 och 7 porträtt efter målningar av J. H. Scheffel, L. Pasch, A. Roslin och C. F. von Breda samt efter J. T. Sergels byst och staty
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— ii
er till mitt hjärta, förmår ej mer, tårarna
rinna stridt.»
I Gripsholms slott — ett af konungens
älsklingsställen — hade han bland andra
gemak anordnat en Salle des
Contempo-rains, prydd med de samtida regenternas
porträtter. Där sågs Fredrik den andre,
väl icke som den ungdomlige 1700-talets
marskalktyp, som han målats af Antoine
Pesne, med spelande lif i ögonen och
något af gourmand öfver mun och
kinder, men snarare från äldre år, då han
började blifva hvad han själf kallar »un
vieux loup», då dragen började blifva
buttert afmagrade och skarpa och de
briljanta ögonen fått ett uttryck af
misstro och människoförakt. Där sågos
Katarina, i hela den strålande glansen af
majestätisk kvinnlighet öfver den
fylliga ansiktsovalen och den yppiga
Juno-gestalten, och Josef, den »krönte
människovännen» med sitt öppna, vackra
ansikte, den hvälfda pannan och de djupa
svärmarögonen, från hvilka färgen
»kej-sarögonblå» blef modern bland Wiens
damer. Där sågos också hans mindre
berömda samtida, men vid dessa tre
stannade beskådarens blick, ty ensamt
med dessa frestades han att jämföra den
svenske konungen. Ty hur underordnad
Gustaf som härskarbegåfning var Fredrik
och Katarina, hur mycket lägre han som
uppsåt stod än Josef, hans
personlighets rikedom är dock sådan, att han
ensamt med dem bör sammanställas.
Liksom porträtt från samma tid, trots
dragens olikhet, gärna få något
besläktadt, tyckas dessa fyra vid första
ögonkastet ej hafva få beröringspunkter. Det
gäller främst deras själsriktning,
bildning, åsikter och sträfvanden. Alla
fyra hafva de gått i den franska
upplysningsfilosofiens skola och hyllade
patriarken på Ferney som läromästare.
Alla hade de i religiösa frågor ungefär
samma ställning: fördragsamma med en
skiftning af indifferens, omfattade de utan
Ord och bild, i:a årg.
3 —
synnerlig värme en tämligen obestämd
deism och sträfvade efter förmåga att
verka för det toleransens klara och
lugna ljus, som brann inom dem. Alla
hade, fast i olika grad, ett behof att befria
och lyckliggöra sina riken efter de
mönsterbilder, de skymtat under läsningen
af 1700-talets skrifter, men de ville
reformera och lyckliggöra med stränga
husfäders upplysta egenmäktighet —; och
alla hade de vid sidan af sina filantropiska
drömmar den maktsjuka och den
äregirighet, som icke skydde att köpa
landsträckor med undersåtarnes blod och tårar.
Alla hade de till sist samma små
tidsnycker som exempelvis
byggnadsvur-meri, litterär dilettantism o. s. v. . . .
Men går man från denna likhet i deras
själsriktnings allmänna läggning öfver till
en närmare sammanställning, hur djupt
olika till hela sitt väsen ter sig då icke
Gustaf i jämförelse med dessa sina stora
samtida. Kanske kan man bäst beteckna
åtskillnaden mellan honom och dessa
genom att framhäfva det franska i hans
och det germanska i deras lynnen. Ty
alla dessa tre hafva något starkt tyskt
öfver sig. Starkast kanske Fredrik. Denne
man, som knappast skref sitt modersmål
men satte sin ära i att behärska hvarje
ton i 1700-talets franska språkkonst, han
känner som en tysk och blir för hvart år han
lefver en mer fullödig, nordtysk
krigartyp. Han har alla dygderna:
plikttroheten, uthålligheten, sparsamheten, den
starka hjälteviljan, som oförfärad brottas
med motgångar och faror, den
organisatoriska kraften, som bringar ordning
och reda rundt omkring sig med klara,
oemotsägliga kommandoord. Men han
har också alla de obehagliga sidorna: torr^
heten, kylan, bristen på älskvärdhet,
ofördragsamheten mot andras illusioner.
Sällan har någon varit så litet drömmare och
poet som han, trots ali känslofull
fraseo-logi och alla deklamationer. Hans
metafysik är känslan af att det måste finnas
en öfverkørporal öfver allt det jordiska
befälet, och hans tusental och åter tusen-
8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
