Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teater - Lotten Seelig. Af E. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
teater.
Lotten Seelig
är en ung skådespelerska, som gång efter
annan gifvit vännerna af dramatisk konst
allt större och större rätt att hoppas mycket
för och af hennes framtida konstnärsbana.
Hennes första egentliga framträdande för sju
år sedan som Hedvig i Ibsens »Vildanden»
var en sällspordt lycklig debut. Och den
blef det, dels därför att man hos
nybörjer-skan kunde märka många glimtar af verklig
begåfning, dels därför att den rollen med
•stor framgång kunde spelas på hennes egen
personlighet, dels därför att hon haft
tillfälle studera in den under ledning af en
instruktör, som mången gång visat sin styrka,
då det gällt att bryta obruten mark. Men
en oförneklig stagnation inträdde därefter i
fröken Seeligs utveckling, för att ej rubbas
under den tid, hon stannade kvar vid de
kungl, teatrarna och spelade »En liten
förmyndare», Karen i »Det nya systemet» m. fl.
roller.
När och huru detta stillastående öfvergått
till geniets utveckling under de år Lotten
Seelig tillhörde Svenska teatern i
Helsingfors och ett svenskt landsortsällskap, känner
jag ej. Hon spelade under dessa år många
goda roller af olika slag (Loyse i »Gringoire»,
Karen Vahl i »En skandal», Gerda i »Sveas
fana», Gertrud i »Strandbybor» m. fl.).
Visst är, att hon vid sin återkomst till
Stockholm i höstas ett år sedan, då hon
anställdes vid dåvarande Svenska teatern, klarligen
visade resultaten af en mångsidig utveckling.
Hon hade vunnit denna oskattbara gåfva
för en skådespelare, som vi kalla rutin och
scenvana, hvilken, förenad med begåfning,
är af ofantlig vikt och betydelse. Och så
spelade fröken Seelig under förra vintern ett
par roller (de första, som varit jämngoda
med hennes Hedvig), där hon i repliker, i
skiftningar, i mimik och tonfall röjde den
stora begåfningen, ja — jag tvekar ej att
använda det stora ordet — geniet! De
rollerna voro fru Elvsted i »Hedda Gabler»
och Iza i »Bildhuggaren Clémenceau». I
ingendera var hon den fullfärdiga artisten,
i bägge rollerna funnos svaga punkter, där
hon famlade och var matt, men i båda
funnos scener, där hon spelade med den
ungdomliga, segervissa talangens värme och
intresse, och där hon vann den lön, som
denna förtjänar. På ungefär samma sätt
har det varit med de roller fröken Seelig i
vinter gifvit å k. dramatiska teatern, af
hvilka Emma Scarli i »Stulen lycka» varit
den framgångsrikaste.
Likasom man på en fråga, om Lotten
Seelig är vacker, är frestad att svara ett
obetingadt ja och minnas endast de stora,
intelligenta, underbart uttrycksfulla ögonen,
likaså minnes man, om man tänker på
hennes spel, först och främst den skiftande,
känsliga mimiken, ty denna är det för
hennes talang mest karakteristiska. Men fröken
Seelig ser äfven i öfrigt bra ut, och hon
har äfven andra starka sidor i sitt spel.
Det är emellertid som en representant för
de rika möjligheterna, de stora löftena, af
hvilka många infriats och än flera gifvits
nya, som Lotten Seeligs bild blifvit den
första i det galleri från våra scener, som
»Ord och bild» så småningom vill meddela
sina läsare. Hon är ej vår största
dramatiska talang, hon har mycket kvar att lära,
som en eller annan måhända redan kan,
men ingen är så framstående, så nära det
högsta som hon kan bli med den rätta
utvecklingen, genom det rätta arbetet. Hennes
konst är som en stor och svällande
blomsterknopp, ej riktigt utslagen, men skär och
tjusande som blott sällan en riktig blomma
är det.
E. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
