Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En varsel. Af Juhani Aho
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
numera Finlands hjärta från en sista
afgörande stöt. Signalen var en
påminnelse om det förflutna och ett dåligt
förebud för framtiden.
Men när man gick till bords, hade dock
Adlercreutz med sitt orubbligt goda
humör och von Döbeln med sin glädtighet
åter fått stämningen upp till dess förra
höjd. Dansen och vinerna hade dessutom
satt blodet i snabbare omlopp, och
ryssarne hade äfven längesedan gått till
hvila. Och man visste ju icke någonting
med säkerhet om krigsryktena heller.
Värden satt vid bordets öfre ända med
Adlercreutz vid sin sida. Midt emot
honom, mellan värdinnan och gårdens
dotter, satt von Döbeln och långs
långsidorna en mängd yngre officerare i sina
blågula uniformer bredvid hvar sin dam.
Adlercreutz höll ett kort tal och
föreslog värdens skål, som tömdes ur stora,
till bräddarna fyllda silfverbägare.
»Ni har uppfyllt er plikt, ni har kämpat
och låtit ert blod strömma ner i
fosterlandets mull. Ert folk har visserligen
blifvit besegradt, ni tillbakadrefs och
tvangs att vika för öfvermakten. Men
det fanns dock en gräns, öfver hvilken
de icke kunde förmå er att vika. Då ni
kommit hit, till ert gamla hem, då tog
ni fotstöd mot er egen tröskel, stridde
af alla krafter om edra egna dörrposter
och ropade: ’Hit men inte längre!’ Och om
också ena hälften af älfven är i fiendens
våld, så är dock denna sidan ännu vår.
Ty ni har icke släppt dem hit öfver. Och
låtom oss hoppas, att det icke heller
skall ske, så länge eder kraftiga gestalt
ännu står som fosterlandets och Sveriges
gränsvakt!»
Döbelns ögon hade begynt glimma.
Hans lifliga blod brusade i hans ådror,
och när veteranens skål var tömd, sprang
han upp från sin stol och utbrast: »Får
jag säga ett ord, jag med?»
Och när han läste bifall i allas blickar,
började han:
»Nej, det skall icke ske! Jag är viss
på att det aldrig kan blifva möjligt! Visst
- 175 —
hörde vi nyss en främmande ton, som
tycktes förbrylla oss en stund . . . Och
hvarför skulle den ej det? Den har ju
så många gånger förut olycksbådande
ljudit i våra öron. Men ha vi någonsin
blifvit verkligt skrämda af den? Jag tror,
att vi icke ha blifvit det, eller hvad?»
»Nej aldrig, nej!»
»Om vi således hittills icke ha fruktat
den, hvarför skulle vi göra det nu?»
»Bravo!»
»Och hvarför nu lika litet som förr?
Därför att vårt fosterland icke kan delas,
icke kan huggas i stycken!»
Talarens entusiasm hade gripit äfven
de öfriga, och han fortsatte med lågande
kinder:
»Vårt land är väl för närvarande
deladt midt itu. Men med den fasta
öfvertygelse, den tro, som håller, om ock ali
annan tro brister, tron på fosterlandets
enhet och lycka, vill jag tömma
fosterlandets skål! Mitt herrskap . . .»
»Vänta litet», ropade veteranen från
andra sidan bordet. »Här i gården har
det alltid varit gammal sed, att kungens
och fosterlandets skål drickes ur kung
Karls gamla kristallbägare . . .»
»Hvar är den?»
Värdinnan vinkade åt en tjänare, och
denne skyndade att taga ner pokalen
från det gamla ekskåpet i salen, där den
stod framför Karl XII:s bröstbild.
»Förlåt, von Döbeln, detta afbrott, men
den är en gåfva af konungen själf till
min salig far.»
»Hit med den!»
Och von Döbeln sträcker fram sin
hand för att taga emot den. Med den
andra fattar han ett vinkrus för att fylla
den gamla bägaren.
Men plötsligt bleknar han, släpper
vinkruset i golfvet, ställer förskräckt bägaren
ifrån sig på bordet, vacklar litet, trycker
handen mot sin förbundna panna och
sjunker stum ner på sin stol.
Herrarne fara upp från sina platser
och rygga tillbaka, damerna skrika till
som om de sett ett spöke, och alla stirra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
