Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteratur - Svenska Akademiens Handlingar från år 1886. 5:te delen. Af G. G. - Gösta Berlings saga af Selma Lagerlöf. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 179 —
själft, är hufvudsak, att ämnet mera tages
som anledning till utvecklande af en s. k.
poetisk stil, än att det för sin egen
innebörds skull framsattes i sakrik utredning.
Tiderna ha förändrats och akademien med
dem. Och är det så — som fallet verkligen
är —, att Svenska akademiens årliga
publikationer numera pläga tillhöra vår litteraturs
värderikare alster, så beror det i väsentlig
mån därpå, att akademien förfogar öfver ett
antal af landets sakkunnigaste pennor inom
skilda områden och att de större
prosastyckena i dess handlingar ofta utmärkas af
en fackmässig sakrikedom.
En sådan är t. ex. C. R. Nybloms
utförliga biografiska studie öfver Adelcrantz
— ur flera synpunkter en omöjlighet på
Gustaf III:s tid och mycket olik ett
»äreminne» i gamla stilen. Författaren ger oss
— för att låna ett uttryck från tafvel-språket
— en historisk »bredbild», mindre sträng
kanske i kompositionen af taflans
hufvud-linier än rik på målande detaljer kring
huf-vudfiguren i förgrunden och med
perspek-tiviska inblickar till aflägsnare plan, —
skildrad för öfrigt med den raska pensel och
med den liffullhet i uppfattningen, som är
så utmärkande för författaren.
Förf. uttalar i förbigående en allmän
konsthistorisk sats, som synes oss tåla vid någon
jämkning. Med rätta betonar han det för
vårt lands konstutveckling så lyckliga
förhållandet, att det under de olika tidsåldrarna
varit arkitekturen, som gått i spetsen för
utvecklingen, och att skulptur och måleri i
denna centralkonst funnit det naturliga stödet
för sin utveckling. Men då han, blickande
ut öfver hela det europeiska konstområdet,
menar, att det »alltid», icke allenast i
forntiden och medeltiden utan kanske ännu mera
»under alla skiften af renässansen», ja
»öfverallt inom konstens historia», varit
»arkitekturen, som bestämt stilen eller blifvit det första
och direkta uttrycket för tidsandan, hvarpå
allt annat, som hör till prydnaden, följt efter»,
synes han oss komma i strid med vissa
historiska fakta. Eller för att nu icke gå så
långt tillbaka som till urtiden, då den
mänskliga konstdriften otvifvelaktigt först uppträder
i form af konstslöjd, var det icke skulpturen,
med Niccolà Pisano och hans efterföljare,
som gaf det första uppslaget till hela den
italienska renässansen? Och då ungefär
samtidigt med denna det stora omslaget skedde
norr om Alperna, var det icke måleriet och
därnäst skulpturen, som gick i spetsen? Eller
ännu senare, då de nationella målarskolorna
uppstodo i Flandern, Holland, Spanien och,
mot 1700-talets slut, i England — för att
nu ej gå in på företeelser i vårt eget sekel
—, är det icke måleriet, som mer än
systerkonsterna utgör det »direkta uttrycket för
tidsandan»? Att arkitekturen i det stora hela
varit den ledande konsten — likasom att
det är det naturligaste, att den är det —
medge vi villigt. Men det är då en regel
med flera undantag.
G. G.
Gösta Berlings saga af Selma Lagerlöf.
Frithiof Hellbergs förlag. Stockholm.
Gösta Berlings saga, detta förstlingsarbete
af en författarinna, som vågat vara originell,
har i vår stillsamma litterära värld
åstadkommit en högst ovanlig oro. Bland
gran-skarne har det icke saknats vare sig
entusiastiska beundrare eller envisa »belackare», för
att begagna ett genom hr Hedin modernt ord,
och det är därför kanske ej för djärft att
ännu en gång trots mängden af recensioner
sysselsätta läsare med den. Då innehållet
torde vara till sina grunddrag allmänt kändt,
skall emellertid min uppgift här
hufvudsakligen blifva att återgifva det totalintryck,
som boken kan antagas gifva.
Det finns en stämning, som ser världen
utan förbehåll och utan inskränkningar, vi
kalla den hänförelsen. Hvarje människolif
har i denna mening något ögonblick varit
romantiskt. För alla ha inträffat vissa
känslans höjdpunkter, då det är som om allt
växlade gestalt och form. I kärlekens
jublande lycka uppenbarar sig t. ex. för
individen en plötslig sagovärld, då han känner
sig i besittning af hart när gudomliga
egenskaper och krafter, och han ser sådana
äfven hos andra, han tror sig vara nära nog
allsmäktig, han fruktar intet; i motsatta
ögonblick åter känner han en alldeles motsatt
natur, han är förintad, lifvet förlorar ali
mening, allt är fientligt, hela jorden är öde
och tom, och mörker bor på djupet, han
tror på intet, han ser i allt djäfvulsk elakhet,
det absolut onda visar sin spökgestalt af
grinande grymhet, hvart han ser. I ena
fallet paradisets lustgård, i det andra en
öken utan en oas att hvila vid! Är det sant,
att hvarje människa har sådana ögonblick,
så är det också sant, att för de mycket
känsliga sådana ögonblick kunna tänja ut
sig till ett långvarigt själstillstånd, som till
och med kan komma att behärska lifvet.
Först när denna stämning grundar en
karakter, kan en författarindividualitet uppstå.
Detta är, skulle jag tro, kännemärket på
Selma Lagerlöfs författarskap, sådant det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
