Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteratur - Gösta Berlings saga af Selma Lagerlöf. Af Hellen Lindgren - Teater - Coquelin aîné. Bref från Paris till »Ord och bild». Af Robert de Cerisy
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 182 —
fullkomlighet öfver sig, en konstnärlig
skapelsemorgons friska dagg ligger utbredd
däröfver.
Jag har tillåtit mig att med ganska stor
skärpa påpeka, hvad jag ansett vara fel och
brister i denna bok, men å andra sidan torde
af hvad här ofvan sagts framgå, att äfven
om anmärkningarna skulle vara riktiga, felen
äro sådana, att de härröra af öfverkraft och
ett öfverflöd på känsla och lifaktighet. Det
är om sådana fel, det gamla ordet gäller:
felix culpa! Minst af allt kunna de
betraktas som några dödssynder, och det är för
mig omöjligt att förstå en kritik, som slungar
sitt anatema öfver boken liksom det gällde
en yttersta dom, där man borde skilja
mellan får och getter, och som, när Selma
Lagerlöf icke hör till de förra, tycks vilja
förpassa henne till de senare. Är det verkligen
så godt om oklanderliga mästerverk i vår
litteratur, att vi ha råd att lägga någon
ofelbarhetens måttstock på det, som bjudes vår
allmänhet?
Jag kommer ovillkorligt att erinra mig en
vanvördig historia, som jag för några år sedan
hörde och som möjligen skulle vara sårande,
om den ej vore uteslutande humoristisk. Den
gällde en populär predikant, som var så
omtyckt, att när han till församlingen riktade
frågan: »ären I får?», så ställde sig alla
medlemmarna upp och svarade enstämmigt och
entusiatiskt: bä. Betviflas kan, att en så
rörande enstämmighet i fråga om
trosbekännelse ens i religiösa samfund är ett
önskningsmål, säkert är att i vitterhetens republik
det icke skall lyckas att få en sådan
likformighet erkänd som ideal. Det är dock
detta man på vissa håll synes önska.
Det vore intressant att veta, om en viss
diktande kritiker funne det önskligt, att de
tider återkomme, då Thorild med anledning
af Kellgrens utfall påminde om vådan af att
som högsta smakdomare äga »en det sannas
och skönas klockare med den oädla gamman
att alltid modigt få taga upp psalmen för
att höra en lång och väldig korus af falska
toner skorra den efter».
Vår kritik har mycket gått framåt sedan
dess, men diktatorns språk tycks man ännu
icke kunna aflägga. När en kritiker t. ex.
säger, så som skett om Gösta Berlings saga:
Jag förstår romantiken hos en Tieck, en
No-valis, en Hugo, en Almqvist, en
Sully-Prud-homme, och detta berättigar mig att kunna
underkänna Selma Lagerlöf, hvars romantik
ingen romantik är — har han då användt
ett bevis, som bevisar någonting? Är det
icke detsamma som om någon sade: Jag
förstår poesien hos Catullus, hos Petrarca, hos
Keats, hos Lamartine, hos Geibel, hos
Atterbom, och därför kan jag tryggt förklara, att
t. ex. hr Wirsén icke är poet. Hvem i ali
rimlighets namn behöfver tro på en sådan
försäkran, därför att recensenten själf behagar
ge sig betyg på att »förstå». Skulle det icke
tvärt om vara en mycket lämplig näsknäpp
åt en sådan egenkärlek att svara: Jag
misstänker, att ni förstår mycket obetydligt af
de diktare ni citerar, när ni icke tycks
begripa det skära behaget hos hr Wirsén, när
han talar till oss som ett älskvärdt barn,
som icke vill känna något af världens onda
vägar. Jag tror, att ett sådant svar vore fullt
berättigadt.
Må man ursäkta detta lilla polemiska
mot-hugg mot en kritiker, som har så stora
förtjänster i öfrigt. Jag vill minst af allt
förvägra någon kritiker hans subjektiva
yttrandefrihet, det är endast, när han af sin
subjektivitet vill göra sig en tron och från sin
subjektivitets tinnar vill uppträda som
enväldig och föraktfull härskare, en protest
synes mig vara på sin plats.
Hellen Lindgren.
teater.
Coquelin ainé.
Bref från Paris till »Ord och bild».
Coquelin är så allmänt känd, han har
låtit tala om sig så mycket, hans bana
vid Comédie frangaise har varit så lysande,
hans framgångar så obestridda, hans allt
för tidiga afskedstaganden så djupt beklagade,
hans stridigheter med sina direktörer så
mycket omskrifna, hans triumftåg öfver hela
världen sä utbasunade, hans återkomster till
Théåtre frangais’ sköte hälsade med så mycket
jubel, att jag måste erkänna mig hysa en
viss tvekan att i min tur sysselsätta mig
något med en på samma gång så lysande
och så orolig personlighet.
Men Coquelin är tydligen född under
en lycklig stjärna, han har förmågan att
alltid intressera, han har alltid varit och är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
