Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teater - Coquelin aîné. Bref från Paris till »Ord och bild». Af Robert de Cerisy - Emil och Olaf Poulsen. Af E. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 188 —
annat framför att stanna kvar i detta hus,
som på sätt och vis hade blifvit hans eget?
Jag vet ej bättre sätt att säga mina läsare
farväl än genom att återgifva följande
porträtt af Coquelin, lånadt från Jules Lemaitre,
ett porträtt så lefvande och likt, att jag för
min del ej har något att tillägga:
»Han är oöfverträfflig i Moliéres repertoir.
Han har denna glädje, som är en så vacker
och så dyrbar gåfva. Han har en diktion,
som gifver njutning blott genom sin felfrihet.
— Han har en rolig näsa och en lustig
mun, och han har ett af de bäst utrustade
och utvecklade talorgan man i vår tid kan
få höra. Han har dessutom i hela sin komik
en viss fart och lyrisk stil, som måste gripa
alla och enhvar. Jag har en gång kallat
honom skådespelarekonstens Rubens, och
det tager jag ej tillbaka.»
Robert de Cerisy.
(Öfvers. från förf:s manuskript.)
Emil och Olaf Poulsen.
Köpenhamns »konglige» teater firar den
16 april en minnesdag af så stor betydelse,
att den väl förtjänar att ihågkommas äfven
hos oss. Vår tid är känd för att vara
nästan öfverdrifvet minnesgod, när det gäller
att fira jubileer, man är ej sen att minnas
och högtidlighålla 10-, 25-, 50- och 1
oo-års-dagar af alla möjliga tilldragelser, om
hvilkas vikt och betydelse meningarna mången
gång kunna vara delade. Men denna dags
stora betydelse för skådebanan vid »Kongens
Nytorv» kan ingen i förhållandena invigd
vilja förneka. Tjugufemte årsdagen har
visserligen i och för sig ej sä mycket att
betyda, men det man då erinrar sig är af så
stor vikt, att det är lätt begripligt, om
landsmäns och främlingars tankar, fulla af
tacksamhet och beundran, dröja vid brödraparet
Poulsens verksamhet under ett kvarts sekel
i den sceniska konstens tjänst.
Det var nämligen den 16 april T867 som
det konglige teaters affisch upptog Holbergs
»Erasmus Montanus», med debutanter i
bröderna Rasmus’ och Jakobs roller, och
debutanterna hette bröderna Emil och Olaf
Poulsen. Den äldre broderns debut var då redan
länge planlagd. Som student hade han tagit
liflig del i studenterforeningens teaterföreställ-
ö .
ningar, hvilka som kulturbilder och snart sagdt
äfven i konstnärligt afseende intogo
ojämförligt betydligare ställning än våra parodiska
studentspex. Han hade redan då skaffat sig
så stort anseende som lycklig aktör, att huru
många »sökande» som än funnos till de olika
rollerna, kamraterna alltid lämnade Emil
Poulsen fritt val af hvilken roll han ville utföra.
Nu skulle det emellertid blifva allvar af leken,,
det skulle blifva teater i stället för spex, och
han studerade med ifver på sin Erasmus..
Då kom hans yngre broder, som också från
barndomen haft en obetvinglig lust för
teatern, en lust, som de bägge bröderna lära.
hafva ärft från sin för dramatisk konst
lifligt intresserade fader, och ville vara med,
han ville också debutera. Visserligen sade
hans bror, att man enligt god dansk
plägsed borde vara student för att blifva
»skue-spiller vid det konglige», men Olaf var
förmodligen så mycket inne i sin blifvande
debutrolls lynne, att han tänkte: »Du kan ju
spela studenten Rasmus, jag spelar Jakob,
som ej är spår af student.» Och han fick
profrepetera, sjutton år gammal som han var.
Först lyckades han ej finna nåd inför sina
domare, men så fick gamle Phister (den,
som känner något till danska
teaterförhållanden, vet hvad de orden »gamle Phister»
betyda) höra talas om honom, han bad att
få se honom, och följden häraf blef, att
Olaf spelade Jakob, då Emil spelade
Rasmus. Debuten, som resulterade i bägge
brödernas anställning, utföll olika. Emils
Erasmus var en ovanligt lofvande och
mycket sägande debut, man märkte visserligen
nybörjaren men spårade i rollens hela
anläggning med det vanställda, förlästa yttre,
den närsynta blicken och de tafatta
rörelserna en originell skapelse, ett bevis på stor,
omedelbar begåfning. Olaf Poulsen hade
då redan ett år gått i den store Phisters skola
och hade bildat sig helt efter honom. Huru
skulle något annat kunna ske med en så
stor lärare och en så ung lärjunge? Därför
spårade man vid hans första
uppträdande en stor imitationsförmåga, men man
längtade att få se något af hans egen
personlighet bryta fram i hans konst. Efter det första
uppträdandet följde för de bägge
konstnärerna en tid af arbete och famlande, innan de
funnit sitt eget jag i sin konst, innan Emil
öfvervunnit de motigheter, hans egen natur
erbjudit, innan Olaf kunde låta sin egen
kanske rikare, saftigare begåfning bryta fram
utan stämpel och hämsko af stora förebilder.
Emil stannade för en tid i sin utveckling,
han misslyckades i sin andra roll Gert
West-phaler och lyckades ej helt i den tredje
som Grefve de Bussières i »De utröstelige».
Men sedan följde under fortsatt arbete och
allt större framgångar Darnley i »Maria
Stuart», Arnolphe i »Fruntimmerskolan» m. fl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
