Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bellman och Braun. Ett drag ur svenska humorns historia. Af Hellen Lindgren. Med vignett efter Karl Wahlbom, 2 porträtt af K. M. Bellman efter målningar af P. Krafft och Per Hilleström samt ett porträtt af V. von Braun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
197
plötsligt skär igenom mörkret eller en
ensam släde med klingande bjällror
skymtar fram och försvinner.
Det är ju ofta man med en känsla af
motvilja vänder sig bort från alltför
oför-blommerade uttryck och alltför cyniska
detaljer, men att man dock ej illa trifs i
denna värld af äfventyrare och bortkomna
figurer, beror därpå, att öfver det hela
hvilar något af världens barndom, här är
ett slags familjelif rådande, ett
föreningsband utan släktskap, ett broderskap utan
blodsband. Visserligen äro alla dessa
bröder och systrar Backi barn, och
församlingen står under Backi hägn och
spira, men det är dock ett slags
fostbrödralag, som kunde tjäna till föresyn
för andra bland dessa samhällets
olycksbarn. Bellman låter också fyllbulten prisa
sitt sorgfria lif och sin lycka, prisa Backi
håfvor, lofva sin undergifvenhet under
hans lagar på ett sätt, som väckt mycken
förargelse bland allvarsamma moralister.
Aldrig har Fredman samvetskval — visst
icke; aldrig, hur uselt han än har det,
gör han några löften att bättra sig; hur
konsekvent han tvärt om är hållen som
fyllbult till professionen, visar sig just
däri, att han ej ens är mäktig af den
ånger, som ligger i föresatsen om ett
bättre lif; känner han sig riktigt illa däran,
är det glaset, han å nyo anlitar som sin
tröst; någon önskan att bli en annan, än
den han är, yttrar hvarken han eller
Movitz eller Mollberg eller någon.
I denna brist på vilja och moralisk
spänstighet ligger ett drag, som
karakteriserar ej blott Bellman själf men den
tid han tillhörde i motsats till vår. Det
är ett förflutet, som lefvande står upp
igen, när vi läsa vår störste skald; och
den sida jag just i denna uppsats velat
betona är hans egenskap af att vara vär
nationellaste diktare och den, som
tydligast visar oss ställningar och
förhållanden från vårt lands närmast liggande
forntid, sjuttonhundratalets Sverige.
När fyllbulten söker i glaset sin tröst,
menar Bellman, finner han den också där.
Trösten är dålig, ja visst — men kan han
finna någon bättre? Bellman tror det
knappast. Det är detta som bevisar, i
huru hög grad han hör till en annan tid
än vår. Nu är hvar och en ärelysten.
Hvar och en vet, att hans ställning kan
förbättras. En oro, som ej alltid är
hälsosam, ett symtom af den vanligen s. k.
kampen för tillvaron genomgår tiden.
Det blir hvars och ens mål att höja sig
till en bättre ställning, tusen möjligheter
erbjuda sig därtill, en mångfald af banor
öppna sig för den driftige.
Sjuttonhundratalet kände icke till några dylika
omkastningar, minst för det lägre folket.
Här fanns hvar och en inom sin bestämda
fälla: likasom det fanns prästsläkter, så
fanns det också juristdynastier, där
ämbetena gingo i arf; banorna voro så trångt
utstakade, att begåfningen hade den
största svårighet att göra ett afsteg ifrån
vägen, såsom kan ses af Linnés historia,
hvars framtid helt och hållet ingaf
misströstan, när det befanns, att han ej hade
håg för latin — på alla områden härskade
tvånget af en bestämd regel, bestämda
gränser, inom hvilka fortkomst och
befordran försiggingo.
Men när det praktiska lifvet ej gaf
tillfällen till bragder eller kraftprof,
funnos andra sådana tillfällen. Njutningens
ögonblick, Backi hjältedater,
kavaljerernas segrar öfver motspänstiga damers
hjärtan, i dylik kamp firade man då
tillvarons spännande triumfer, och så länge
en Bellmans pensel gaf lif åt hvarje
rörelse, kraft åt hvarje gestalt, en prakt
som åt ett feeri ät balens vimmel, så
blef också skildringen full af tjusning;
annat blef det, när Hallmans plumpa
fingrar rörde vid samma slag af
figurer, då blir alltsammans grofva
pajazzo-upptäg.
Medan Bellman visar oss det svenska
lynnet i inspirationens ögonblick, i den
glädjens förklaring, för hvilken de
allvarsammaste skuggor fördunsta som lätta
strömoln, blir däremot intrycket af en
annan skald, som också upptager samma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
