Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - På fattigauktion. Af Jac. Ahrenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 202 —
kände var en medelålders man med
slipadt utseende; han föreföll att vara mera
tillgjordt än verkligt drucken. Hans namn
var Karl Veikkalin, till yrket
skogsuppköpare eller som det vulgärt hette
stock-junkare. Han försökte att inleda jätten
i en skogsaffär, som bestämdt var
fördelaktig för honom själf och som
möjligen kunde bli det äfven för den andre.
Emellertid led klockan mot tretiden,
gäst-gifvaren och hans hustru blefvo alltmer
oroliga. Veikkalin hade just berättat för
jätten en lustig historia om ett skogsköp
någonstädes uppe i landet, på hvilket han
vunnit mer än ioo procent, då
gästgif-varen-skräddaren kom till jätten, lade
hans mössa och öfverrock bredvid honom
och med ett inställsamt, smilande leende
uppmanade honom att tänka på hustru
och barn, ty tiden för middagsmålet var
för länge sedan inne. Vahva Matti lät
sig inte störa, han vispade godmodigt
skräddaren undan med vänstra handen,
medan han ifrigt lyssnade på slutet af
Veikkalins historia. Men då skräddaren
blef alltmer och mer enträgen, blef
Vahva Matti ond, slog näfven i bordet,
sä att allt hvad som fanns på furuskifvan
flög i golfvet, och sade otåligt, i det han
vände sig mot fredsstöraren:
»Är det här ett gästgifveri, eller är det
din skräddarverkstad?»
»Ett gästgifveri, det är gifvet», sade
skräddaren förskräckt.
.»Drag åt fanders då. Jag sitter här, så
länge jag vill. Plocka upp donen där.
Fattigvårdsbestyrelsen skall jag icke
genera. Jag vill vara med på auktionen.
Det får jag väl lof?»
Ja visst», tillade Veikkalin bekräftande,
i det han retsamt såg på gästgifvaren,
»den skall försiggå offentligt, sä är det
stadgadt i lag.» Jätten var åter vid godt
lynne och skrattade, så att hans hvita
tänder blänkte.
I detsamma stego fattighjonen,
företrädda af brofogden, stapplande öfver
den höga tröskeln in i stugan. Där voro
gamla orkeslösa stafkarlar, som kroknat
i striden för lifsuppehället, fattiga
stackare utan annat skydd, än det
fattigvården kunde förskaffa dem. Små barn,
halfvuxna pojkar och flickor, som
lämnats utan huld och skydd i världen.
Alla skulle de nu vid auktionen
lämnas bort åt den, som åtog sig att föda
och kläda dem för den minsta ersättning
af kommunen. Där bland pojkarne stod
äfven han med de stora klara ögonen,
som gästgifvarmor ständigt visat ut ur
rummet.
Vahva Matti, som jämte sin kamrat
dragit sig undan i ett hörn af den stora
stugan, hade fått sikte på pojken, han
stirrade på honom, tills han, omtöcknad
som han var af spritångorna, rörd och
vek tyckte sig känna igen de där ögonen,
det var ju ackurat som hans egen Erik,
som i fjor, då Vahva Matti förde den stora
stockflottan ned för Pielis älf, föll mellan
stockarna i timmerflotten och af strömmen
fördes ned i den skummande forsen.
»Hör du, Veikkalin», sade han omsider
stammande och rörd, »ser du pojken där,
han med ögonen?»
»Ja visst ser jag honom, han är nog af
herremanssläkt — sådant fint hvitt skinn
och sådana ögon brås inte på bondblod.»
»Jag undrar, om han inte skulle vara
bra att ha där borta i skogen, ifall det
skulle bli affär oss emellan?»
»Hvad skulle han väl kunna göra?»
»Bära mat åt skogshuggarne, se om
hästarna under måltiden och gå som
skeppspojke på stockflotten.»
»Han ser mig för fin ut därtill! —
Kanske ändå, om du klär upp honom
ordentligt och föder pojken väl. Men
hvad säger hustrun din? Hon blir nog
inte nöjd, om du tar pojken utan
hennes vetskap.»
»Hm», mumlade jätten betänksamt, »det
hade nog sin riktighet.»
Ha n skrapade sig i hufvudet, spottade
betänksamt och var synbarligen i strid
med sig själf.
»Hvems må den pojken vara? Månne
han ock skall auktioneras bort?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
