Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Något om folketymologi. Af Robert Geete (Fortsättning och slut)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 209 —
allmogen. Det är nämligen ej så
ovanligt, att barn begåfvas med namn, hvilka
genom en falsk härledning tros innebära
ett räkneord, som i sådant fall skall syfta
på dess nummer i skaran. Så t. ex.
förekommer i Västergötland Teodor (uttaladt
Tiodor) såsom namn för det io:de
barnet, liksom i flera landskap Otto för det
åttonde. Lisette (med det sista et
uttaladt: Liséttè) nyttjas i Västergötland för
det sjätte barnet, n. b. om det är en
flicka. (I västgötadialekten uttalas
nämligen »sjätte» som »sette».) I samma
landskap förekommer Natanael (med tanken
på »e/te», som där betecknar elfte) om det
elfte barnet. I en tidning har jag nyligen
sett uppgifvet, att en bondhustru i
Luleåtrakten, som födt två flickebarn, hvilka
voro n:r 10 och // i barnskaran, i dopet
gifvit dem namnen Tiorina och Elfrida.
En om möjligt ännu våldsammare
åverkan har folketymologien öfvat bland
ortnamnen, och de tusentals falska
tolk-ningarnä af sådana utgöra ett vidlyftigt
kapitel för sig. Merendels hafva dessa
misstolkningar dragit med sig hela fabler,
som sett dagen endast på grund af de
fantastiska former, som ortnamnen iklädt
sig. Med hvilken frihet folketymologien
gär till väga i hithörande fall, därom kan
man få en föreställning, om man granskar
kartor öfver trakter, där olika stammar
efterträdt hvarandra, t. ex.
Schleswig-Holstein, Elsass-Lothringen o. a. — Men
vi behöfva visst icke gå till utlandet för
att studera folketymologiens hänsynslösa
framfart i nämnda hänseende. Vi hafva
själfva rikligt material i den vägen,
hvarom en till och med flyktig bläddring i
Sidenbladhs »Sveriges härads- och
sockennamn» lätt kan öfvertyga. Några enstaka
exempel på folketymologi i ortnamn
skola visa, hvilket vidsträckt spelrum
denna makt där inkräktat.
Det gamla namnet på Västerås var
Västra Aros, d. v. s. »västra åmynningen»
(till skillnad från Östra Aros eller
Upsala). Detta Aros, som borde afstafvas
Ord och bild, i:a årg.
Ar-os, ’»åmynning», uppdelades redan
tidigt i A + ros, såsom man kan finna af
stadens vapen: ett A med en ros
inunder! — Ett likartadt förhållande af
misstolkning inträffar i namnet Kalix. Detta
heter på lappska Kalis och härledes af
ett ord, som betyder »vadställe», något
som emellertid ej hindrar, att någon
väl-vis, klassiskt bildad vederbörande, med
tanke på det latinska calix, låtit denna
socken få en nattvardskalkQi) till sitt
vapen. — Järfsö socken i Helsingland har
pä samma väg fått en järf i sitt sigill,
ehuru det äldre och ursprungligare
namnet var Jærlsö, af jærl, vårt jarl.
Men jämte det att många ortnamn
undergått mer eller mindre våldsamma
förändringar för att bringa dem till
öfverensstämmelse med ett förmodadt etymon,
så finnas åter andra, där den yttre
formen förblifvit oförändrad men
härledningen, till följd af tillfällig ljudlikhet med
något annat ord och på grund af
okunnighet om namnets äldre former, kommit
in på falska vägar. Ett exempel därpå
är det latinska namnet på Paris: Lutetia,
som länge påståtts böra härledas från
det latinska lutum, »smuts», »dy», och
följaktligen betyda »smutsstaden», en
härledning, som mången ansett särdeles
lämplig för den »sköna synderskan» vid Seinen.
Men den nyare namnforskningen upplyser
oss om att ursprunget till namnet är ett
helt annat, nämligen det keltiska
Littu-hezi, som betyder: en vid vatten belägen
ort, alltså: »vattenstaden».. Paris var
nämligen redan tidigt berömdt för sin sjöfart,
hvarpå särskildt stadens vapen, ett skepp,
hänsyftar. Man finner, att en hel liten
myt utvecklat sig ur misstolkningen af
namnet, och Paris är ej ensamt om en
sådan. Vårt eget Malmö t. ex., som i
äldre tid hette Malmöghe (latin
Malmo-gia, på isländska Màlmhaugar, d. v. s.
»malmhögarna», »grusbackarna») har, sedan
man glömt bort de gamla namnformerna,
förklarats genom en historia om en
»målen mö», och till yttermera visso lär man
ännu på ett af torgen förevisa en stenT
’4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
