Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rom och dess minnesmärken. Bearbetning efter Gaston Boissier. Af Edv. Alkman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 222 —
Vatikanbiblioteket med fem tusen
dyrbara handskrifter. Sedan dess har detta
antal betydligt tillväxt och utgör nu
öfver tjugufem tusen. Intet bibliotek i
världen kan i detta hänseende täfla med
det vatikanska.
Efter böckerna kom ordningen till
den antika konsten. Intet land innehöll
så omätliga rikedomar af denna konst
som Rom; under medeltiden hade
visserligen det mesta af dessa skatter
försvunnit. Bronserna hade nedsmälts och
marmorn vandrat till kalkugnarna. Allt
hade man dock ej kunnat förstöra, och
när man på alivar började söka, steg det
ena mästerverket efter det andra i dagen.
Julius II förde till det påfliga palatset
den apollostaty, som senare blifvit känd
under namnet Apollo di Belvedere.
Senare upptäcktes Laokoongruppen, som
påträffades i Titi termer, kort därefter
Ariadne. Kejsartidens rika romare hade
eftersträfvat som den högsta lyx
besittningen af konstverk, vare sig i original
eller goda kopior. Att deras smak var
utvecklad, bevisas däraf, att man bland
ruinerna efter deras hus uppgräft
Meleager, Lysippos skrapare, Praxiteles faun,
den knidiska Venus, Menander, Sofokles,
den döende gallern. Vatikanmuseet är
också den rikaste samling af antik
skulptur, som existerar.
Dessa mästerverk blefvo renässansens
förebilder, om också i mindre grad, än
man förr antagit. Egendomligt är, att
högst få af renässansens stora konstnärer
föddes i Rom; påfvestaden har likväl
genom sin säregna och storslagna
karakter gjort en högst betydlig insats i
renässansens konstutveckling, en insats som
lätt kan spåras i de stora
renässans-mäs-tarnes utvecklingsgång. De namn, som
i högsta mening representera den
romerska renässansen, tillhöra tidens största:
Bramante, Michelangelo, Rafael. Genom
deras verksamhet undergick Rom ännu
en förnyelse. Skulle man i detalj
studera alla deras verk, behöfde man god
tid; här måste jag inskränka mig till en
antydan om hvad jag finner vara hvars
och ens förnämsta arbete. Bramante
kan man bäst uppskatta i Palazzo della
Cancelleria, som i mitt tycke är Roms
härligaste renässanspalats. Rafaels geni
har aldrig åstadkommit ett motstycke
till Vatikanens stanzer, men så äro de
också det moderna måleriets hittills
oupp-hunna mästerverk. Om Michelangelos
gigantiska snille, mera storslaget, djupare:
kanske också än Rafaels men mindre
harmoniskt, alltid på något sätt ur jämr
vikt, lämna fond- och takmålningarna i
Sixtinska kapellet ett häpnadsväckande
vittnesbörd.
Boissier tillråder romfararen att
framför allt studera den romerska
renässansen i Petersdomen, som han finner vara
en renässanshistoria i sammandrag. Jag
kan här, liksom redan förut i ett par
fall, ej till fullo dela hans uppfattning.
Utgår man från synpunkten af domens
byggnadshistoria, är omdömet riktigt,
men denna synpunkt ligger knappast, den
stora allmänheten närmast och torde ej
heller vara den naturligaste, när man
söker att i sitt öga inpassa hela det vida
mått af konstnärliga sträfvanden,
uppnådda eller blott halft realiserade, som
var denna tids andliga egendom. Hvarje
konstnärlig riktning bör dömas efter det
bästa den åstadkommit, men i
Peterskyrkan har renässansen blott styckevis
— främst i Michelangelos storslagna
kupol — nått det bästa. Man kan ju
för öfrigt ej vänta sig ett helt stort
intryck af ett verk, som är en blott till
hälften löst kompromiss mellan
konstnärer, som till syftningen äro så skilda
som Bramante och Bernini eller i graden
af begåfning så himmelsvidt aflägsnade
som Michelangelo och Carlo Maderna.
Öfver detta byggnadsverk, renässansens
vidlyftigaste, hvilar ett encyklopediskt
drag, som ej är till förmån för dess
betydelse som konstverk. De ofta nog —•
äfven enligt Boissiers erkännande — smak.
lösa detaljerna störa njutningen af
proportionernas renhet, och en sådan vid-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
