Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteratur - Hans Alienus af Verner von Heidenstam. Af Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han var lyckans söndagsbarn — »det var
hans stolthet, hans fåfänga att vara lycklig».
Sällan har all främlingskapets på en
gång stolthet och smärta tecknats djupare
än i skildringen af denne drömmare, som
är husvill i hela sitt århundrade. Denna
arbetets första del framställer nu, hur den
förhatade samtiden dock tränger sig inom Hans
Alienus’ dörr och snärjer honom i sina snaror.
Han råkar tvenne unga italienska flickor,
Giggia och Elena, och förälskar sig först i den
ena och så i den andra af dem båda, men
i stället för det sorglösa, arkadiska
kärleksskämt, som föresväfvade honom, ungefär såsom
orientens herde i gamla dagar lekte med
grannens solbruna döttrar, dem han om aftonen
gladt kunde föra till sitt hem på sin vagn,
»medan kvällsskenet flammade mot oxarnas
förgyllda horn», blef det i stället hvad han afskydde
mest, en modern passionshistoria, med
lidelse, smärta, deklamation och tvetalan.
Men icke nog därmed, i alla punkter
motade den moderna tiden honom i grind —
den narrade honom att läsa böcker i stället
för att lefva, att spekulera i stället för att
handla — till och med i dräkt och lefnadsvanor
tvang den honom efter sitt beläte.
Snart var han på vippen att blifva som alla
andra »en klädhängare med modeartiklar»,
en modern, nervös människa i nittonhundratalets
pedantiska skolmästarkostym, den svarta
bonjouren, och med dess narrmärke,
glasögonen, i sitt ansikte ... Då måste han
slita sig lös, om ej han ville gå under, och
sedan han kastat bort sitt möderne på ett
karnevalståg till förhärligande af antiken och
till spe för den »moderna anden», drog han
i pilgrimsdräkt från Rom. Han ville
uppsöka den döda skönhetsvärld, hvilkens
lockelserop ljöd alltmer tjusande inom honom,
och påfven, hans husbonde, som, där han
lefde i sitt antika gengångarslott, förstod
hans skönhetslängtan, sände honom halft i
ironi som nuntius till Sardanapal.
Denna första afdelning af verket är, som
sagdt, en roman från våra dagar. De
realistiska skildringar, som där gifvas af
romerskt familjelif, äro kanske träffande, om
också mindre egendomliga och mindre
lyckade än många andra partier i boken;
framställda med en beundransvärd konst och
nobless äro däremot alla interiörerna från
Vatikanen och teckningen af den helige
fadern sjelf.
Nästa del, Hades, inledes med ett
ståtligt preludium, en storformad allegori om
Dionysos och Kristus, hvilka, efter att som
tvillingbröder hafva legat samman på Gud
faders knän, stiga ned till jorden för att frälsa
den, Dionysos genom glädjen och Kristus
genom smärtan. Men när själfva berättelsen
begynner, se vi Hans Alienus i sin med
snäckskal prydda pilgrimskåpa stiga ner i
underjorden till Styx’ svarta vatten, som
rinner genom grotthvalf med droppsten, bland
kala hällar, med poppel-liknande träd, »som i
stället för krona bära ett enda spetsigt och
brunvisset jätteblad». Men när han druckit dess
sötaktiga vatten, öppnade sig för hans blick
hela den fornvärld, som han sökte. »Som
en lössluppen lastvagn i en backe rullade
tiden tillbaka årtusen efter årtusen» — och
med en sanningens vaxtafla i handen, på hvilken
intet osant stannade och å hvilken han ville
fånga de gångna seklernas mening om lifvet,
stod han på de blå betesfälten framför det
gamla Babylon. En gammal väfvare Abu-Rasak
tog honom till tjänare, och snart låg
han på gödselstacken utanför dennes koja
och spelade med kulor »stenpärla» med dennes
trenne döttrar, som han sedermera alla tre
fick till äkta... Efter denna ingress låter
Heidenstam sin hjälte nu som en vandrande
pilgrim och härförare genomgå hela antiken.
Först upprullar han den gamla Orienten i
scener af en förunderlig åskådlighet och
friskhet, med en stil, så bländande, att själfva
språket fått glitter af ädelstenar och reflexer
af metall. Skildringarna erinra kanske något
om dem i Salambô eller Tentation de St.
Antoine, men medan Flaubert blott känner
praktens och barbariets Orient med dess
monotona färger af blod och guld, förstår
Heidenstam också att framställa Tusen och en
natts älskvärda, leende och sinnrika
Österland, sådant det med sagofärg, skämt och
parabler lyser i vår fantasi. Dessa
orientaliska skildringar kulminera i de öfverlägsna
framställningar af Hans Alienus’ besök hos
Sardanapal, där Hans ser denna fira sin
egen dödsfest, den skönhetens likfest, som
ihågkommas, »så länge minnets högtidsbägare
vid gästabuden gått från mun till mun».
Men den gamla Orienten skänker icke honom
lösning på hans oro, ej det sanningsord, som
vill stanna på hans vaxtafla, och han går
vidare mot Palestina till den ironiske
Pontiuus Pilatus, som drifver gäck med hans
frågor. Därifrån far han på ett långskepp med
röda silkessegel och oleander kring
mastträt öfver till Hellas... Och de målningar
från Hellas, som nu taga vid, de hafva en
helt annan karakter än de orientaliska —
hela språkbehandlingen förändras och får
något af ett speglande, aftonstilla vattens
genomskinliga skönhet. Har Heidenstam
målat sin Orient med något af Rochegrosse’s
öfvermätt på föremål och färger, föresväfvar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
