Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteratur - Hans Alienus af Verner von Heidenstam. Af Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
honom nu samma klassiska landskap och
samma enkla, klara färger, om hvilka
Böcklin drömt.
Sist tecknas Rom, där Hans Alienus krönes
som imperator och hyllas som gud och själf
genom en världsskymning spränger hela den
antika tid, i hvilken han trots sin brännande
längtan irrat som en främling, utan att få
annat att stanna kvar som lifvets mening
på sin sannings vaxtafla än en fattig hellensk
bildhuggares teckning af en staty, som
liknar en af Vatikanens, och med den som
byte — sålunda med samma dröm som
han gick ut — kommer han tillbaka från
sin tusenåriga och åter tusenåriga vandring
genom döda, drömda och anade världar.
Den tredje delen, Hemkomsten, upptager
och fortspinner ämnet på ett nytt och
öfverraskande vis. Den människosläktets
skönhet, den lifvets mening, som han förut med
ynglingens och mannaårens brännande längtan
och oro sökt i historiens och fantasiens
mest aflägsna och lysande riken, söker han
nu med de äldre årens stillhet i sin egen
hembygd, inom sitt barndomshems trånga
krets, i den resignationens harmoni, med
hvilken han vill smycka sin ålderdom. Ofvanpå
de orgiastiska festerna med stoffer, juveler,
färger och toner i »Hades», kommer denna
slutskildring med fosterbygdens bleka, svenska
natur och barndomsminnenas djupa, vemodiga
underton som ett stämningscrescendo
utan like. Delen fylles mest af förhållandet
mellan Hans Alienus och dennes fader, hvilken
lefvat ensam under alla de år, då sonen irrade
hemlös ikring i världen i oenighet med honom
som med sig själf. Hur tallöst många gånger
den moderna litteraturen än upptagit till
behandling brytning och försoning mellan
far och son, denna skildring liknar
ingenting annat. Det är berättelsen om två
innerst besläktade naturer, båda lika stora
svärmare, hvilkas drömmar under ett helt lif
gått åt olika håll för att först inför döden
smälta ihop och förstå hvarandra. De som
påstå, att Heidenstam icke kan framställa
själslif, de måste läsa denna teckning —
den når djupare och längre än de flesta
professionella, psykologiska analyser med
deras inkrånglade djupsinne och deras tomma
stass af psykofysiska konstord... Men
»Hans Alienus» vore icke sig själf vid en
annan och besläktad mans sida. Hans
fränder måste dö och hans salar stå tomma.
Fadern, »den enda människan, inför hvilken
han icke känt sig som en främling», gifver
sig själf döden, och redan sjuttioårig sitter
Hans Alienus sist som en grånad resefilosof
på sin ensamma tomt uppe på söder, på
Bengt Ekenhjelmsgatan i Stockholm. Där
når honom ändtligen ett bref, som erinrar
honom om hans ungdomslöfte och människans
vårfest, och ehuru han bittert inser
det ohållbara i sitt ungdomliga löfte och
att hans eget åldrade gubbhufvud alldeles ej
kan motsvara hans förmätna hopp att bära
en återglans af idealmänniskans skönhet
och lycka, besluter han sig dock att resa,
fast han förstår, att han ej skall komma
hem från färden. Bokens versifierade
epilog lyktar nu, storepiskt och stilla, hela
det brokiga verket. När Hans Alienus
återkommer till den lilla westfaliska byn, väntar
redan vid helgonnischen, där människans
idealbild skulle stå, hans lifs förbittrade
dödsfiende, Den Gamla Heliga, och som, för
att gäcka honom, sätter hon på stenfoten
Zevs från Otricoli, hans ungdoms öfvermodige
gud, hvilkens otillräcklighet som människosläktets
idealbild han själf för länge sedan
förstått. Då rifver Hans Alienus bilden ur dess
nisch och krossar den men faller själf död
ner vid Den Gamlas fötter, och med
följande fyra rader håller hon hans liktal:
Han blef en spegling, fast han ville vara. —
Sen långa år jag mötte knappt en man,
som mina finter flytt så vördnadslöst
och dock så skonslöst fångats i min snara.
Den döde lyftes undan, och ur redet
vid helgonnischens tak af ingen röjd
stack svalan näbben, svart och dunkelögd.
Ren kommo barnen två och två i ledet,
de små, de yngsta först, de större sist,
hvart med en nyss i blomma sprungen kvist
af körsbärsträdet eller äppelträdet.
Kring långa bord bars ölet sedan fram,
och när först sent och grå af vägens dam
med knoppar stuckna vid sin packnings rem
till fots nu alla långsamt vände hem,
som granrishvälfda hjuldon icke rymde,
tog leken vid och sången ljöd igen.
I samspråk sutto kvinnor gladt och män
på husens trösklar än, när kvällen skymde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
