Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteratur - Litteraturbref från Finland. Af Per Spicax
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 234 —
sådan svår rabulist, och den skulle göra
lifvet mycket surt för honom, äfven om
censuren läte honom gå fri. Och likväl är
det just en dylik oberoende ande, som
behöfdes för att kritisera oss rätt. Vi sofva
— litterärt sedt — den rättfärdiges sömn
ännu och prisa oss lyckliga att vara så
förträffliga människor som Runeberg diktat oss
till för femtio år sedan, medan svenskar och
norrmän äro så dåliga, som de skildras af
sina främsta moderna författare. Att deras
skarpa esprit icke är riktad mot oss vet man
ju bäst af det faktum, att de aldrig varit i
Finland, förstås.
Bland julens alster abstraherar jag från
Tavaststjernas bok »Hårda tider», emedan
den torde få sin speciella granskning i »Ord
och bild». Det betydligaste arbetet jämte
det nyssnämnda, — som bedömts mycket
olika på olika håll, — är Jac. Ahrenbergs
»Anor och ungdom».
Ahrenberg är själfva mångsidigheten, och
hans arbetsduglighet och energi göra sig
gällande på alla konstens områden, från
arkitekturen — hans egentliga métier — och
konstslöjden, de bildande konsterna igenom
till skönlitteraturen och dramatiken. En
renässansens ande i miniatyr, som bygger
kejserliga villor, målar akvarell, komponerar
finsk ornamentik och nya adliga vapensköldar
— och skrifver tidningsartiklar, berättelser
och dramer. Hans fantasi är liflig, och
hans handlingskraft följer den åt på alla dess
vägar, omsättande bilderna så godt som
genast i en eller annan form, vare sig han
tjänstgör som Finlands
utställningskommissarie i Moskva eller Köpenhamn eller bygger
dårhus i det romantiska Östra Finland, som
han gjort till sitt litterära monopol genom
en serie färgrika skizzer. Under sitt rörliga
lif har han samlat en mängd pittoreska
intryck och erfarenheter, som endast behöfva
kastas ned på papperet för att fängsla genom
sin brokighet. Författarpersonligheten
skymtar sällan fram i dem, det är icke sättet
att behandla ämnena, som ger skildringen
karakter, det är själfva ämnena, som utgöra
hufvudsaken. Men det finns romantik i
dem, berättarlynnet är gladt och lagom ytligt,
han gråter med de sorgsna, ler med de
glada, blir allvarsam vid tragiska konflikter
men ogärna originell och personlig.
I »Anor och ungdom» har Ahrenberg
likväl gjort ett originellare grepp än någonsin
förr genom den vällyckade gamla brefstilen
i bokens förra berättelse »Anor». Det är
tydligt, att förf. förfogat öfver en ganska
fullständig samling gamla bref, dem han
endast behöft redigera en smula och ut-
gallra, men vare det genast sagdt, att han.
gjort detta med utmärkt smak och god blick
för effekten. Ett trognare rococomonument
öfver den stolta adelsdams-typen från början
af detta sekel torde icke ha blifvit uppställdt
i litteraturen ännu, — vare sig förtjänsten
sedan ligger i själfva den ursprungliga
bref-samlingen eller hos den författare, hvars,
namn står på titelbladet. Ahrenbergs minsta
förtjänst blir ett utmärkt ssavoir faire».
Den senare berättelsen »Ungdom» faller
»à plat ventre» framför den förra, och det
är skada, att förf:s goda smak svikit honom
så, att han sammanfört dem inom samma
omslag. Så knapphändig aristokrati i
uppfattning och språk den förra doftar af, lika
bred bourgeoisie andas den senare. Vi ha
läst så många utmärkta konstnärshistorier
från Zolas »1’Oeuvre» till Nordensvans »Figge»,
att Ahrenbergs »Ungdom» måste draga ett
mycket kort strå i bredd med dem. Den
eljest fyndige författaren har här snafvat på
ett tämligen banalt ämne, hvars opersonliga,,
dussinlitterära behandling endast illustrerar
mitt påstående nyss, att det är ämnena i
Ahrenbergs författarskap, som utgöra pärlan.
Ett ganska praktfullt illustreradt inlägg i
jullitteraturen var den svenske målaren Fred.
Bjarkes och den finske diktaren Jonatan
Reuters »Dikter i färg och ord», fastän
färgerna icke kommit med i den utmärkta,
moderna dresdenerreproduktionen af Bjarkes
skisser. Men äfven i deras nuvarande
entoniga framträdande ser man hr Bjarkes
talang ganska klart, och hr Reuters milda
verser bilda en god, förklarande text till dem.
Som prydnad för salongsbordet är arbetet,
betydligt mycket mera konstnärligt, än hvad
man i allmänhet får för samlingens låga
pris.
En ny förökad tredje upplaga af F. J.
Vecksells dikter har ombesörjts pietetsfullt
och kanske litet för välvilligt af dr A..
Lönnbeck, ty han har i samlingen intagit
dikter, som härstamma från den olycklige
skaldens allra tidigaste ungdomsår och som
icke kunna intressera andra än litterata
personer. Annars är samlingen ökad med flera
värdefulla bidrag ur kalendrar och privata
gömmor, hvilka alla gifva en god,
kompletterande föreställning om den rikt begåfvade
unge diktaren, som så tidigt dukade under
för snillets demon, vansinnet. En andra
del innehåller hans stora drama Daniel
Hjort.
Doktor Gabriel Lagus, hvars lyra för ett
tiotal år sedan klang på känd melodi om
Finlands skönhet och kvinnans ljufhet, både
lyriskt och episkt och dramatiskt, har till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
